Stefan Löfven (S) fick som han ville. Frågan om Peter Hultqvists (S) ställning drog igång en debatt inom svensk borgerlighet. Vissa menar nu att Alliansen passivt ska låta Hultqvist sitta ett år till för att förhoppningsvis bytas ut den naturliga vägen genom regeringsskifte. Antingen för att det vore pragmatiskt rätt eller för att han helt enkelt skulle vara bra och mer turbulens onödig.
Gå inte på Socialdemokraternas försök till agendasättarfint om Hultqvists betydelse och partiets försvarsanseende.
Från det socialdemokratiska perspektivet verkar strategin vara att det sympatimässigt ska svida för Alliansen att avsätta en brett omhuldad minister. På sociala medier sprider Socialdemokraterna nu uppbackande kampanjmaterial som hyllar hans hittillsvarande gärning. Många verkar ha köpt bilden av en närmast oersättlig kompetens. En oresonlig attityd mot desinformation och ett starkt värnande av gemensamma övningar är uppriktigt respektingivande egenskaper. Men de glada färgerna i den skönmålande berättelsen består just av penseldrag på ytan.
För tvärtemot skenet man vill ge: Regeringen med Hultqvist i spetsen har på intet sätt gått före och visat övriga politiska landskapet vägen försvarspolitiskt. Narrativet må vara lätt att försöka sälja in i dagens läge, men icke desto mindre haltar det sett till helheten.
Snarare var det omvärldsläget som förändrades och ny retorik blev svaret. Omläggningen kan absolut delvis vara genuin men det vore rent ut sagt löjligt att antyda att nuvarande regering tog tag i försvaret på ett sätt Alliansen inte hade kunnat.
Under de år Alliansen satt i regering lade inte Socialdemokraterna mer pengar till försvaret i sina skuggbudgetar men viljan att i efterhand ändå drämma till borgerligheten är likafullt stor. I mars 2016 tog Peter Hultqvist till hårda ord.
”Den borgerliga oppositionen har en försvars- och säkerhetspolitisk historia som inte motiverar eller skapar grund för särskilt hög svansföring.”, skrev han förnumstigt på SvD Debatt 26/3 i fjol.
Som om man själva kritiskt hade krävt skarpa krafttag inom ramen för oppositionsroll.
Mer borde ha gjorts för svenska försvaret och det långt tidigare. Här bör även Alliansen vara självkritiska.
Men det blir alltför personsmickrande att lyfta fram Hultqvist som så pass oumbärlig att oppositionen helt enkelt får ha överseende med bristande ansvarstagande.
Hultqtvists ansvar för Transportstyrelseaffären bör granskas vidare. Men diskussionen om hans framtid bör inte gälla vilket intryck han ger politiskt i största allmänhet.
När det gäller bilden av den medvetne försvarsvännen tål det att påminnas om hur det i dag inte är regeringen och Hultqvist som går i bräschen för nödvändiga tillskott. Natomedlemskap är inte heller att tänka på.
När allianspartierna i vintras lyfte vikten av betydande utökade medel, innan överenskommelsen som följde, var hans svar med tanke på omvärldsläget förvånande nonchalant.
Ett ”anslagsbingo” han inte ville delta i, lät Hultqvist meddela.