Att gå omkring i en skog man själv äger måste vara en av de mäktigaste upplevelserna man som människa kan uppleva. Att då inte få bruka den skulle kännas som ett hån mot både dig själv, men även mot de förfäder som slitit år ut och år in i samma skog. De som en gång i tiden gått omkring i samma skog och tänkt likadant. De som i samma skog slitit med häst, såg, blod och svett. Att förlora möjligheten att bruka den skog man ärvt, eller tillskaffat sig på annat sätt, är mångt och mycket i ett demokratiskt och modernt samhälle ett hån. Speciellt om man haft tidigare generationer som föregående skogsbrukare.
Bildandet av Natura 2000-områden, eller andra sorters reservatbildningar, på Gotland har påverkat de skogsägare som finns på ön på fel sätt. Istället för att bildandet av reservat och därmed ta ifrån marken från dess ägare så borde man istället fundera kring naturvårdsavtal eller liknande. Det verkar trots allt som att Länsstyrelsens tjänstemän och de ansvariga på andra myndigheter fortfarande tror på myten om att det fungerar att bevara naturen genom att stoppa in den i en glasburk med en skyddande atmosfär. Det som dessa personer dock inte riktigt kommit fram till än att allt man stoppar i en tätförsluten glasburk till slut kommer att dö. Så även den livsgnista man får av brukandet av någonting man ärvt i generationer. Forskning har gång på gång visat att det är i det brukade landskapet det finns störst artrikedom. Detta gäller främst brukade hagmarker, men även dessa verkar reservatsbildningsivriga tjänstemännen vara sugna på.
Det går inte att konservera sig till friskt levande skogar, hur än enkel metoden än framstår som. Debatten kring bildandet av natura 2000-områden är i sig någonting jag finner absurd. Detta på grund att staten kan gå in och ta ifrån ens brukanderätt över någonting familjen genom decennier ägt. Efter ett vanligt axelryck sliter man undan benen på något fundamentalt i den svenska folksjälen och kanske framför allt som en del i försörjningen från både å- och utbor. Åbor är i dessa fall de som fortfarande bor kvar på gården och skogsfastigheten medan utbor är de som flyttat från fastigheten till en stad eller liknande. För att dock försöka knyta ihop säcken så anser jag det pågående bildning av reservat av ön bör hejdas. Inte minst med tanke på att det trots allt finns otaliga skogsägare som både har viljan och den kunskap som krävs för att behålla öns otroliga natur- och kulturlandskap i världsklass.
Denna text är dessutom den sista som ni kommer att läsa från mig den här gången i Gotlänningen och Gotlands Tidningar. Det har som vanligt varit en fröjd att få arbeta på redaktionen och att få skriva ner det man gått omkring och tänkt på, men även de tankar som kommer till en i en ständig ström. Tiden har dessutom flugit iväg, det känns trots allt som att det bara var för någon vecka sedan jag började vikariatet. Sköt om er så syns vi förmodligen mer i fortsättningen, om än kanske i en annan roll och som självklar sommarturist. Jag önskar er läsare och medarbetare allt gott och en trevlig fortsättning.