Vad sägs om en mindre regering med Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) som frontfigurer? Det statsvetaren Leif Lewin föreslår kan låta som en socialliberal mittendröm men nackdelarna och oddsen talar tydligt mot scenariots trovärdighet.
Det var på söndagens debattsida i Svenska Dagbladet, 7/8, som professor emeritus Leif Lewin resonerade loss kring idén om att låta en ny konstellation få äntra Rosenbads portar efter nästa val.
Syftet med en center-liberalpartistisk konstellation, för Centerpartiet och Liberalerna betraktat, vore att desarmera mer konservativt inflytande i politiken.
Även om upplägget rent teoretiskt kan låta vällovligt för sympatisörer till Centerpartiet respektive Liberalerna skulle regeringsarbetet i praktiken bli trögt och fram för allt oberäkneligt.
Om det över huvud taget skulle gå så långt att regeringsutformningen accepterades i riksdagen, vill säga.
I och med att det totala väljarstödet förväntas bli lågt för en sådan regering räknar Lewins med att såväl Moderaterna som Socialdemokraterna passivt skulle ge sitt indirekta stöd genom att inte rösta mot vid själva statsministeromröstningen.
Socialdemokraternas riksdagsgrupp skulle visserligen kunna se det som öppet mål och lägga ned sina röster, i ren iver att få förverkliga en formaliserad alliansuppluckring. Resonemanget att Moderaterna i dagens läge, där den politiska borgerligheten efter de åtta åren i regering blivit mer sammansvetsade än på länge, skulle vara öppna för att acceptera idén är desto mer haltande.
Frågan är om denna tänkta regeringsbildning ens vore önskvärd för de två partierna själva. Särskilt ur Centerpartiets perspektiv är det tveksamt om en ensamparkering med kärnkraftspositiva Liberalerna skulle inge en politisk trygghet.
Mandatperioden skulle dessutom präglas av ständig osäkerhet kring hur röstsiffrorna i varje enskilt riksdagsärende skulle utfalla och långsiktigt arbete vore otänkbart. Även dagens rödgröna regering är för all del svag i avseendet att den har en majoritet mot sig i kammaren. Lewins modell skulle alltså innebära en med besked än svagare minoritet.
Vad är då lösningen? Blocköverskridande styre drömmer vissa om för klarare styrkeförhållanden. Som statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg tar upp i nyutkomna boken Svenska väljare (Wolters Kluwer förlag) har visserligen en stor ökning i opinionen skett de senaste åren och 26 procent av valmanskåren gav 2014 stöd för idén, vilket kan jämföras med 2010 års 13 procent. Men ökningen till trots är alltså sju av tio väljare fortfarande avvisande.
Egen profilering och tankeövningar kring nykonstellationer i all ära men svenska borgerlighetens mål i det närmsta tidsperspektivet bör fortsatt vara en ny alliansregering. Det är genom alliansprojektet som Sveriges borgerliga partier visat på en modern skicklighet i att tillsammans förhandla fram och genomföra de verkligt betydande ekonomiska reformerna som för Sverige i en fri riktning.