Den Europeiska unionen har fyllt 60.
Söndagen 26 mars firades detta antagandet av en ny Romdeklaration. Bakom det gamla Romfördraget stod sex länder. Nu var det 27 länder som skrev under. Men inte utan dramatik.
Den än så länge 28:e medlemsstaten, Storbritannien, fattades förstås. Och ett par andra länder hotade länge att bojkotta ceremonin. Men till sist så gick det. En typisk EU-process.
För EU är i 60-årskris. EU kom till i ett hårt, men ganska stabilt världsläge. Det var i en bipolär värld, med två supermakter i kallt krig.
I dag lever vi i en multipolär värld med rörliga maktrelationer och konfliktmönster.
Vi ser en ekonomisk och politisk maktförskjutning från nord till syd, växande sociala klyftor, ekonomisk osäkerhet, uppblossande konflikter och växande flyktingströmmar. Missnöjet blir en allt viktigare politisk kraft och de politiska visionerna allt blekare.
Kris betyder också möjligheter, och vi ser, inte minst i Europa, hur den växande populismen, symboliserad av Trump och Brexit också provocerar fram motkrafter. Allt fler inser att det är hög tid att stå upp för alla människors lika värde, frihet, demokrati, solidaritet och såväl europeiskt som globalt samarbete.
Det visade sig tydligt i valen i Österrike och Nederländerna, och de flesta tror att detta också kommer att slå igenom i Frankrike.
Men samtidigt blir det allt mer tydligt att EU:s nuvarande konstruktion är dåligt anpassad till den röriga värld vi nu lever i. Därför berör den nya Romdeklarationen också tanken på ett EU i flera hastigheter.
Det går inte längre att låta den minst samarbetsvilliga bestämma takten i EU. Men inte heller att tvinga in någon i ett icke önskvärt samarbete.
Egentligen är det inget nytt. Eurosamarbetet och Schengenavtalet om passfrihet är exempel på detta. Men i framtiden kan möjligheten att välja vilket samarbete man vill delta i, komma att sättas mer i system.
Kanske kommer vi att få se ett EU som i grunden är en tullunion med en inre marknad för varor och tjänster, men inte självklart fri rörlighet för arbetskraft.
Den kommer kanske i stället ingå i en arbetsunion, med en i princip gemensam arbetsmarknad, gemensam politik för social trygghet och utjämning, med en gemensam migrationspolitik och regionalpolitiska satsningar.
De som till exempel inte vill vara med och ta ansvar blir inte med på resten heller. Det går också att tänka sig en miljö- och klimatunion för dem som vill gå före på det området.
De som föredrar att stå utanför kan få räkna med att miljöavgifter läggs på deras produkter av dem som är med. På samma sätt kan man tänka sig en utrikes- och säkerhetspolitisk union för de som vill se en mer aktiv roll för EU på det området.
Det här är på många sätt en kontroversiell utveckling.
Men alternativet kan visa sig vara stagnation i bästa fall, och upplösning i värsta.