Miljöpartiet är ett parti i kris. Bakgrunden är komplex där regerandets kompromisser, nederlag och svek lagt grunden och de senaste veckornas affärer fått krisen att bli akut.
Den stundande kongressen har dessutom oväntat gjort ledarfrågan central. Det som såg ut att bli ett okontroversiellt omval, har nu plötsligt blivit något som kan utvecklas till att ett eller båda språkrören får lämna.
Från olika håll i landet framför det synpunkter på ledarskapet och potentiella språkrörskandidater svarar undvikande på frågor.
Ett grundläggande problem är dock att det inte verkar finnas någon gemensam bild av vad ett byte av språkrör skulle åstadkomma. För en utomstående är det uppenbart att Åsa Romson inte fungerar bra som talesperson för partiet. Det blir helt enkelt fel alldeles för ofta när hon uttalar sig.
En del av detta beror säkert på att det också byggts upp negativ förväntningar på henne, saker som andra kommit undan med ses när Romson gör det som än stor brist. I grunden handlar det dock om bristande skicklighet i den roll hon har som ledande företrädare för Miljöpartiet och regeringen.
Ett argument mot att byta ut Romson är att enbart det kvinnliga språkröret inte kan bytas ut i ett parti som påstår sig vara feministiskt. Det är just den typen av tänkande som ställer till det för Miljöpartiet. Ett feministiskt parti ställer inte lägre krav på kvinnliga språkrör eller partiledare. De ställer samma krav, oavsett kön. Är det hennes tillkortakommanden som är problemet, är det hon som bör bytas ut.
Men handlar det snarare om turerna kring den före detta bostadsministern Kaplan, så är det väl möjligt att Gustav Fridolin är den som bör bytas ut.
Är det istället något annat som är problemet, till exempel det strategiska valet att sätta sig i en regering med alla de påfrestningar som det inneburit, är det naturligtvis rätt att byta båda språkrören och välja andra som företräder en mer renlärig linje. Det naturliga vore då naturligtvis att Miljöpartiet valde att lämna regeringen.
Problemet är att Miljöpartiet i dag framstår som ett skepp på drift och besättningen är inte överens om det är kapten och styrman som är oskickliga, om det är målet för färden som är fel eller om det både behövs en ny ledning och ett nytt mål.
Innan Miljöpartiet bestämt sig i den frågan är diskussionen om byte av språkrör meningslös. Visst handlar Miljöpartiets problem i dag till viss del om kommunikation, men i grunden handlar det om att det gjort tusentals väljare och även många partiaktiva besvikna när de inte kunnat leverera det som utlovades i valrörelsen.
Och när det parti som alltid högljutt stått upp för flyktingars rätt, sitter i en regering som vill ha en asylpolitik på europeisk bottennivå är det inte förvånande att många ser ett djupt svek,
Miljöpartiets problem handlar inte om språkrören, det handlar om politiken.