Att Sverige ser ut att gå in med en ordentlig utökning av militär truppnärvaro i Irak är bra. Men frågan är varför förankringen brister.
Efter att ha fått en formell förfrågan från amerikanskt håll har den svenska regeringen, med Peter Hultqvist (S) i spetsen, ställt sig positiv till att utöka närvaron i Irak.
I den koalition av omkring sextio länder som USA leder för att bekämpa Islamiska Staten i Irak har Sverige idag 35 personer närvarande, bestående av militära rådgivare.
Tanken är nu att genomföra en ren fördubbling till 70 tjänstgörande.
De militära rådgivarna deltar inte aktivt i strid men har en särskild roll i att förse de så kallade irakiska peshmergasoldaterna, som kämpar mot IS, med användbar utbildning inför striderna.
Slaget mot IS är vår tids stora, viktiga fråga och att Sverige bidrar på plats i Irak är mer än välkommet.
Denna terrorismbekämpning kan inte begränsas som endast relevant för vissa områden att ha en roll i.
Osäkerheten kring vilket nästa steg ska bli och hur det kommer att gå till gör det nödvändigt att tala om en gemensam plikt att transnationellt vara med och göra det yttersta i kampen mot IS.
Även om det besked som givits ännu inte är ett formellt regeringsbesked i denna stund vittnar alltså Hultqvists klartecken tydligt om vart det lutar.
Nästa vecka ska det faktiska beskedet lämnas till den amerikanska staten på plats i Washington och själva propositionen för svensk del väntas först senare i höst.
Tid kvarstår alltså ännu. Samtidigt är de uttryck från riksdagen som har gjorts om avsaknad av förankring illavarslande särskilt när det gäller en så stor förändring som en direkt fördubbling av antal.
Såväl Moderaternas som Vänsterpartiets respektive försvarspolitiska talespersoner uppgav i veckan till Sveriges Radio att de inte överhuvudtaget hade blivit informerade om beskedet i god tid innan Peter Hultqvist gick ut med planerna.
Utrikes- och försvarspolitik är ett speciellt område som, särskilt på denna nivå, måste bygga på tydlighet och parlamentarisk förankring.
Först när så sker kan även en dialog i processen äga rum som kan lyfta kompletterande ingångar.
En sådan aspekt, det gäller trots allt närvaron i en stor och betydelsefull koalition, kan exempelvis vara om vårt bidrag är tillräckligt.
När försvarsutskottets ordförande Allan Widman (L) även han uttalade sig i Sveriges Radio i onsdags avfärdade han visserligen att förankringen skulle ha varit otillräckligt.
Otillräckligt menade han dock att just insatsen i sig som den ser ut är.
Viss tillförsel av resurser till transport och vapen kommer även behövas, är hans ingång.
I en tid som är orolig och full av spänningar som dagens är det självklart att Sverige har en roll i världen.
Men inom Sverige behövs tydlig förankring som då ger större legitimitet till regeringens - och därmed Sveriges - agerande internationellt.