I förrgår lamslog borgerligheten statsministern till morgonkaffet. Nu aviserar Stefan Löfven (S) gentemot Alliansen vad som kan vara en kabinettsfråga.
Frågan om Peter Hultqvists (S) politiska framtid ser inte ut att vara avgjord med det faktum att han just nu får stanna.
Genom en taktisk ministerrockad försökte statsministern återta kommandot över situationen. Väl spelat, ska erkännas.
Tomas Eneroth och Helén Fritzon, som nu tar över infrastrukturområdet respektive migrationen, har länge förekommit som snackisar i regeringsfrågan och ordinarie valet 2018 närmar sig. Att Löfven möblerar om snabbt, med partiprofilerade namn till hands, kan innebära en möjlighet att signalera förberedelse och stabilitet.
På förhand hade egentligen ingen väg helt uteslutits i de spekulationer som gick. Under onsdagseftermiddagen var det inte ett helt osannolikt scenario att hela regeringen skulle lämna och Alliansen få styra upp.
En tänkbar och direkt avvärjande lösning hade varit att peta alla tre nu aktuella ministrar. Regeringen hade kunnat fortsätta med nya förmågor, affären hade varit hanterad - men förödmjukelsen hade varit kännbar.
Löfven nöjde sig dock med två avgångar från ministären: medan Ygeman (S) blir gruppledare i riskdagen och Johansson tar steget ut i det okända behålls Hultqvist (S) kompromisslöst. ”Peter Hultqvist är min försvarsminister”, sa Löfven närmast argsint under gårdagens pressträff.
Avvägningen är tydlig. Att nonchalant regera vidare hade inte varit möjligt rent matematiskt. Mandaten sade helt enkelt nej. Ministrarna skulle, i sommar eller i höst, falla och det var tal om tre ministrar - varav två politiskt tyngre. Ändå är det ett vågat spel att klamra sig fast vid Hultqvist. I sak finns ingen skillnad som borde skona honom men inte Ygeman. Även Hultqvist hade känt till avstegen från lagen Maria Ågren begick och liksom Ygeman undanhållit informationen från statsministern.
På pressträffen i går var Löfven förtegen om misstroendeförklaringen mot Hultqvist. På upprepade frågor blev svaret att Löfven i egenskap av statsminister kommer att hantera läget vid den händelse det sker. Till Dagens Nyheter uppgav statsministern dock att han själv kommer sitta kvar till valet oavsett.
Detta kan logiskt tolkas som att Alliansen lugnt kan avsätta försvarsministern, i enlighet med det tappade förtroende man tillsammans uttryckte i onsdags. ”Valet” är däremot ett töjbart begrepp. Kan vi vara säkra på att det syftar på ordinarie val 2018? Nyval är ett ess i rockärmen bara statsministern har.
Alliansens dilemma blev en prövning. Enligt SR Ekot landade partiledarna efter intensiva förhandlingar i att hålla fast vid lagt kort. Att godta ombildningen skulle för all del ge trevlighetspoäng i kammaren.
Men hur skulle man motiverat att från en dag till en annan plötsligt återigen ha förtroende för att andra avgick? Det blev en fråga om trovärdighet.