Klockan 15.05 i går klev de fram för pressträff. Statsministern, överbefälhavaren, och generaldirektörerna för Säpo respektive Transportstyrelsen. Efter en helg av i det närmaste kompakt tystnad skulle besked nu ges och ansvar tas. Riktigt så högtidligt självkritiskt blev det inte.
Visserligen präglade ett tungt allvar presentationen och en del goda ansatser från myndighetshåll att försöka förklara händelseförloppen gjordes.
Samtidigt visade Stefan Löfven prov på en bitvis närmast arrogant inställning. Efter några väl avvägda, pliktskyldiga ord om det olyckliga i det som hänt och att utredning nu skulle tillsättas antog statsministern en annan, snudd på konfrontativ ton. Genom fördömanden av risker med privatiseringsprocesser försökte Löfven göra partipolitik av den affär som hans regering nu tillsammans med tjänstemän befinner sig mitt i. Tilltaget var i sammanhanget opassande, men inte helt oväntat.
Söndagkvällens uttalanden från Anna Johansson var talande i sin desperation. Johansson tog till ett offensivt artilleri. Det fanns inga som helst planer på att avgå och all egentlig skuld i frågan för hennes del låg på dåvarande statssekreteraren Erik Bromander, känd för vidlyftiga och omotiverade tjänsteresor.
Som ytterst ansvarig minister har Johansson under föregående vecka frånsagt sig ansvar två gånger, först var skulden för skandalen som sådan myndighetens och när det gäller hennes egen roll dumpades skulden praktiskt i söndags över på den tjänsteman som redan fått gå.
Löfven är statsminister, ansvarig för regeringens helhet. Anna Johansson å sin sida har portföljansvar för Transportstyrelsen. Ändå har de båda ministrarna haft ett erkänt kunskapsunderläge i frågan om Maria Ågrens så kallade ”avsteg från lagstiftningen”. Detta väcker frågor om hur bra regeringens interna kommunikation faktiskt fungerar.
Att såväl inrikesminister Anders Ygeman som försvarsminister Peter Hultqvist i ungefär ett år i förväg ska ha känt till generaldirektörens beslut, och varken informerat departementschef eller statsminister, inger inte förtroende.
Löfven backade på gårdagens presskonferens lojalt upp både Ygeman och Hultqvist, att informera var inte främst deras ansvar.
Regeringen fattar dock beslut kollektivt och Löfvens uttalanden blir här ganska svårbegripliga. Han hade önskat att han blev informerad men vägrade kritisera att så inte skedde.
Den enda som rimligen formellt hade behövt informera honom var Johansson och i och med att hon inte visste går hon fri i ansvarsavseende, löd hans haltande förklaring.
Slutet gott, allting gott? Om något står klart är det att affären inte är över. Löfven verkar försöka låta sina ministrar stanna kvar för att inte ses som tvingad till ommöblering. Vidden av det inträffade visar på en sådan omdömeslöshet att det vore moraliskt tveksamt att inte markera mot ansvariga.
Tur att oppositionen har möjlighet till misstroendevotum mot ett eller flera aktuella statsråd. Något samtliga partier utanför regeringen redan har öppnat för.