I slutet av veckan besökte Rysslands president Vladimir Putin återigen Finland. Ironiskt nog för att uppmärksamma hundraårig självständighet från ryskt imperium. Som för att ytterligare symbolisera rysk dominans blir den fond u-båten TK-208 Dmitrij Donskoj utgör i sommar särskilt förstärkande.
Som väntat, rapporterade YLE, tonade Putin då ned den ryska militärövning som just nu pågår i Östersjön, där även Kina medverkar. Det råder dock inget tvivel om att Ryssland vill visa på kapacitet i demonstrativt syfte.
TT beskrev i veckan hur Putin under statsbesöket talat sig varm för möjligheterna till samarbete med länder i området som inte ingår i Nato. Att något i den stilen skulle uttryckas var ingen överraskning, men det spär på bilden av en makthavare som mycket medvetet vill splittra Nato och EU som värdegemenskaper.
Ryssland har under de senaste decenniet med provokativa steg allt mer börjat testa grannars gränser, i bokstavlig mening. Georgienkriget och Krimannekteringen hör till de mest dramatiska exemplena och det har även kommit att bli ett ryskt kännetecken att genom desinformation sprida förvirring kring vari sanningen egentligen ligger.
Finlandsaspekten ska här inte glömmas. Av allt att döma utgör spända relationen till Finland lite av ett maktmässigt triumfkort för Putin och blir en kil in den nordiska gemenskapen. Besök sker numera, i sammanhanget, regelbundet.
Det var bara ett år sedan Putin senast besökte Finland och officiellt talas det om besöken som ”dialog”.
Efter finska vinterkrigets slut 1940 och de förändringar som därefter ägt rum när det gäller ökad självmakt för Finland är umgänget synbart stelt. När Putin togs emot förra sommaren blev det betydligt uppmärksammat i Sverige. Moderaternas utrikespolitiska talesperson Karin Enström gick till och med ut och kritiserade det.
- Finland gör sina egna val, men det är viktigt att vi är tydliga mot Ryssland att vi inte accepterar det här beteendet, sade hon till TT i juli 2016 och syftade då på agerandet mot Ukraina och framför allt den olagliga annekteringen av Krim.
Liknande besök i Sverige vore svårt att tänka sig. När Boris Jeltsin togs mot av Göran Persson (S) 1997 var förutsättningarna helt annorlunda. Det är samtidigt svårt att klandra Finland alltför hårt, varken för fjolåret eller för denna veckans mottagande.
Deras relation till östmakten är helt annorlunda än vår. Med tanke på finska vinterkriget och den frost som sedan dess kvarstår går det inte jämföra rakt av. Dagens situation är långt från optimal även utifrån finsk synvinkel: man försöker utifrån realistiska förutsättningar och diplomati göra det bästa, och säkrast, möjliga.
Ett konkret tillvägagångssätt som med tiden skulle öka stabiliteten och tryggheten för närområdet är medlemskap i Nato. Med tanke på känsligheten för Finland är läget svårt. Men i den bästa av världar skulle Sverige och Finland tillsammans ta sig an den färden.
Tills vidare blir ett fortsatt svensk-finskt utbyte av stor vikt. Detta parallellt med att vi i respektive land inser otryggheten det trots allt innebär att stå utanför alliansen.