Fler röster höjs inför årets avtalsrörelse om att lönebildningen är orättvis och fler grupper vill ha högre löner än ”märket”. Därför måste denna viktiga princip försvaras.
Årets avtalsrörelse, förhandlingarna om avtalen på arbetsmarknaden mellan fackförbund och arbetsgivarorganisationer, går i slutet av mars in i ett särskilt intensivt skede. Fenomenet ”avtalsrörelse” är den viktigaste enskilda aktiviteten för både arbetsgivare och fackliga organisationer som tillsammans ska komma överens om vilka villkor som ska gälla på den svenska arbetsmarknaden för dem som omfattas av kollektivavtal.
Sverige har tidigare haft problem med skenande löneinflation, där alla fackförbund begärde högre och högre löner, vilket eldade på inflation, vilket fick lönerna att tappa i värde trots höjningar, vilket slutligen hotade att överhetta hela den svenska ekonomin.
Hur det går för Sverige beror ju inte bara på just Sverige, svenska företag är tungt exportberoende. Om priset på svenskt stål höjs kan Kina bara köpa stål från någon annan. Varför den så kallade globala konkurrenskraften spelar väldigt stor roll när förhandlingarna nu ska bestämma vilka löner svenska arbetare ska ha.
Med hänsyn till allt detta infördes i den svenska avtalsrörelsen ”märket”. Märket sätts av den exportberoende industrin. Så bra som det går för industrin går det för Sverige. Så mycket som industrin klarar av att höja sina löner utan att kunderna försvinner, så mycket kan andra delar av arbetsmarknaden höja sina löner.
Industrin går först och de andra följer efter, så har avtalsrörelsen i Sverige vägletts sedan industriavtalet 1997.
Många vet nog i dag inte längre om att detta är bakgrunden till varför svenska löner förhandlas på ett visst sätt, men det är en oerhört viktig princip. Inför årets avtalsrörelse har nämligen LO:s interna samverkan kring ”märket” spruckit.
Flera förbund, som Byggnads och Transport, har deklarerat att de inte tänker följa märket i årets förhandlingar. De vill ha större lönelyft än industrin. Samtidigt vill de så klart fortsätta bevaka och blockera sina respektive branscher från utländsk konkurrens.
Andra fackförbund har attackerat märket utifrån en rättvishetsretorik. ”Man behöver minsann studera si och så många år för att arbeta inom våra yrken, vi vill också ha högre löner”.
Problemet är ju bara att lönebildning inte handlar om gudomlig objektiv rättvisa. Lönebildning görs på en marknad, marknad styrs av tillgång och efterfrågan, efterfrågan på svensk industri utomlands är viktigaste faktorn bakom om svensk ekonomi lyckas eller inte.
Därför måste den som värnar ordning i ekonomin och tryggad tillväxt för Sverige försvara principen om märket även i årets avtalsrörelse. Tack vare denna ordning har reallönerna ökat med 60 procent sedan 1995, ett gott bokslut. Sverige är ingen ö och vår konkurrenskraft måste gå först.