Ledare: Håll koll på incelrörelsen

När CNN summerade året kom de fram till att kvinnor är de största vinnarna, trots den amerikanska presidentens återkommande kvinnofientliga uttalanden (15/12).

Tvärtom har #Metoo och Trumps sexistiska utspel skapat en stark kvinnorörelse som inte räds för att ta saken i egna händer.

Det nya året tycks gå i samma riktning. Kvinnor är på frammarsch på alla fronter – i politiken, inom arbetslivet och universiteten.

Vi har all anledning att glädjas, men samtidigt som unga kvinnor utbildar sig mer, får bättre betyg (och därmed blir mer meriterade) tappar de unga männen på samma område.

Pojkar presterar generellt sämre i skolan än de jämnåriga flickorna. Pojkar lägger mindre tid på läxor och betygen halkar efter. I OECD-mätningen 2015 ökade könsskillnaderna allra mest i Sverige jämfört med andra länder. Gällande läsförståelsen hade en tredjedel av pojkarna svaga kunskaper, jämfört med endast cirka 15 procent av flickorna (Lärarnas Tidning, 5/3–15).

Samhället är olyckligtvis långt ifrån jämställt, men kvinnor kommer troligen att få det bättre framöver,­ men frågan är om framtiden är lika ljus för männen.

Jämställdhetsarbetet har främst fokuserat på att ­lyfta kvinnor, eftersom kvinnor är de som missgynnats mest i jämförelse med män. Men jämställdhetsarbetet skulle må gott av att inkludera männen som ­hamnat efter. Vår jämställda framtid har inte råd med en ­generation arga och misslyckade män.

Bortom kvinnornas framsteg under det gångna året har en motrörelse växt fram på internet. Arga, unga och framför allt ensamma män känner sig ”orättvist” bortglömda av kvinnor som ”avvisar” dem uppmärksamhet och intimitet.

Dessa män kallar sig ”incels”, vilket betyder att de är män som lever i ofrivilligt celibat (CNN, 25/4). Celibatets ofrivillighet beror enligt vissa av dem på att kvinnor nekat dem den intimitet de tycker sig ha rätt till. Det är förstås en total tankevurpa, då relationer förtjänas frivilligt och inte genom tvång.

Ensamheten och känslan av orättvisa i det sociala ­spelet har en olycklig inverkan på dessa incels. Missnöjet kanaliseras in i ett förakt gentemot dem som har det som dessa män saknar: kärlek och närhet.

Incels är övertygade om att de som män är mest diskriminerade­ av samhället, då de flesta kvinnor ändå är vinnarna i det sociala och kärleksmässiga spelet.

De som bekänner sig vara incels är relativt få, men rörelsen är ett symptom på ett större fenomen: männen som lämnas kvar.

I Sverige växer pojkar och flickor upp tillsammans. Egentligen är de inte så olika, men det är flickorna som i större utsträckning gör sina läxor, får bättre betyg, lämnar småstäder, skaffar sig en utbildning, ett attraktivt jobb och familj. Männen som blir kvar utan utbildning, fru eller jobb är i riskzonen för att ta till misogyna ideologier för att förklara sin ensamhet.

Missnöjet är precis den gnista som behövs för att skapa konflikter utan vinnare. Om kvinnor fortsatt ska vara årets vinnare måste vi se till att alla, oavsett kön också vinner på det. Annars riskerar många jämställdhetsreformer att gå förlorade.