För cirka en månad sedan slog FN och alla medlemsländerna fast att det inte räcker med utveckling, världen behöver ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbar utveckling.
Vid årtusendeskiftet antog FN de så kallade Millenniemålen, Millennium Development Goals (MDG), med sikte på 2015. Nu kan vi konstatera att även om inte alla målen uppnåddes helt, så hände en hel del.
Den extrema fattigdomen halverades, tillgången till grundläggande utbildning förbättrades, och skillnaderna mellan pojkars och flickors utbildningsmöjligheter minskade.
En viktig orsak till detta var en kraftig ekonomisk tillväxt i många av de fattigaste länderna, i synnerhet i Afrika.
Men samtidigt håller vi på och föröder jordens naturresurser. Det mest akuta hotet är klimatförändringarna som kan göra stora delar av jorden obeboeliga inom ett århundrade. Samtidigt som ekonomierna växer i stora dela av världen, så växer också de ekonomiska klyftorna och de sociala motsättningarna blir allt våldsammare.
Efter att 1900-talet avslutades med minskande konflikter i världen, ser vi nu hur de ökar igen, med blodiga krig och miljontals människor som tvingas fly från sina hem.
Därav insikten att ekonomisk utveckling inte räcker. Den måste också vara hållbar. FN:s nya mål, som ska gälla till 2030, är därför hållbarhetsmål, Sustainable Development Goals (SDG).
Delvis är de en fortsättning på Millenniemålen med krav om att utrota fattigdom och svält, säkerställa utbildning för alla, minska ojämlikheten och så vidare.
Men hållbarhetskravet tillkommer. Som i mål 8: ”Säkra hållbar ekonomisk tillväxt som kommer alla människor till del och produktiv sysselsättning och anständiga jobb för alla.” Eller 12: ”Säkerställa hållbara konsumtions- och produktionsmönster.”
Det är oerhört betydelsefullt att det nu råder global enighet om kravet på hållbar utveckling. Men det knepiga är hur detta ska få genomslag i praktiken.
En första, ganska avgörande test kommer om en dryg månad, på klimatmötet i Paris. Mål 13 ställer kravet: ”Vidta omedelbara åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna och dess konsekvenser.” Kommer Parismötet att uppnå detta?
De flesta räknar med att resultatet blir bättre än i Köpenhamn 2009. Men det var ju också ett fiasko.
Så frågan är om det blir tillräckliga framsteg. Just nu verkar det inte så. De frivilliga åtaganden som gjorts beräknas räcka för att begränsa värmeökningen fram till 2050 till 3,5 grader. Men det är max 2 grader som krävs. Redan det kommer att leda till stora påfrestningar. Så det mesta återstår fortfarande att göra.
Vad som krävs är ett ordentligt opinionstryck på politikerna. Vi måste visa att vi inte vill ha kortsiktiga materiella förbättringar till priset av att vi lämnar efter oss en obeboelig jord.
Politikerna börjar vakna, men det hänger på civilsamhället och oss alla om de ska bli klarvakna nog.