Ebba Busch Thor har det inte lätt. Trots envisa försök till profilering tycks Kristdemokraterna konsekvent numera befinna sig stadigt parkerade under fyraprocentsspärren. När partiets Almedalsdag i kväll avslutas med partiledartal lär de interna förväntningarna vara höga.
Hennes två tidigare tal från scenen i Almedalen satte avtryck, oavsett var man står i själva frågorna. 2015 satte Busch Thor ned foten säkerhetspolitiskt och i fjol gick hon utan tvekan längst i det nationalismtema som kom att prägla Almedalsveckan 2016. Kvällens tal kan mycket väl visa sig sticka ut. En stor, närmast omöjlig, utmaning återstår likväl.
Partiet är litet, sett till såväl sympatisörer som faktiska medlemmar. Ändå är den ideologiska bredden påfallande stor. Inte minst inom migrationspolitiken är det svårt att egentligen få ett grepp. Vad vill egentligen Kristdemokraterna?
När Kristdemokraterna som parti faktiskt har fått sina rampljusstunder under mandatperioden, vilka inte har varit många, har det i regel gällt regeringsfrågan. Vad som däremot gått mer obemärkt förbi är den principiellt intressanta, och i ärlighetens namn svårtolkade, synen på migration.
I den migrationspolitiska debatt som i Sverige på allvar påbörjades hösten 2015 förespråkade Busch Thor omtag och en ny svensk linje.
”Politik med både hjärna och hjärta” blev ett mantra, vad nu det innebär. Detta försök till omsvängning är hursomhelst ett faktum.
Likaså kan det konstateras att hennes företrädare Göran Hägglund i slutet av 2014 vagt lyfte liknande tankefigurer i en debattartikel i DN.
Samtidigt har Busch Thor vid flera tillfällen gett uttryck för att vilja se större generositet i migrationspolitiken. Så sent som i julas skrev Busch Thor under ett kyrkligt storupprop för återinförda möjligheter till familjeåterförening. Under förra sommaren kritiserade hon även Sara Skyttedal, kommunalråd i Linköping, för att i en debattartikel ha lyft idén om att partiet borde gå mot mer restriktiv migration.
Möjligen handlar det svårtydda om det lilla partiets samtidigt så spridda åsiktsströmningar. För det är inte bara så kallade vanliga medlemmar som vill se en politisk tillbakagång, bort från det restriktiva.
I januari talade partistyrelseledamoten David Lega, Aftonbladet 14/1, om hur han på höstens kongress ska kämpa för att partiets ingång i frågan inför valet blir ”tydligare och mjukare”.
I samma intervju medgav han utan omsvep att partiets hållning sedan efter valet faktiskt inte kan betraktas som tydligt.
Med orden ”Utspelen har duggat tätt” sammanfattade han koncist och träffande den förvirring som just nu lär råda inför väljarna.
På ett plan är den kommunikativa röran förståelig. Taktiken är rimligen att maximera väljarinflödet.
Vagheten här utgör dock, som framgått, ingen röstmagnet. Blir det en mjukare linje som fastslås i höst blir det förmodligen av vikt att faktiskt kommunicera det.
Även om partiets roll kan verka perifer politiskt har deras närvaro i riksdagen om femton månader troligen stor betydelse för övriga borgerligheten. Svenska folket förtjänar tydlighet.