Dagens Industris Jenny Sonesson kom i helgen ut med en ledarkrönika om just den oljefyndighet som finns öster om Gotland. I ledartexten skriver hon att vi borde utvinna fyndigheten innan någon annan gör det och jag håller ganska otippat med henne. Jag håller med dels för att kunna ta del av den rikedom som vårt land har att erbjuda, dels för att kunna ha koll på den miljöpåverkan en eventuell oljeutvinning har. Men även för att vi som land har skyldigheten att själv ta ansvar för våra handlingar och den påverkan vi har på vår omgivning.
Om vi ska använda oss av järn, guld, koppar, olja, uran, trä eller kalk så ska vi också givetvis bryta malm, bruka skogen på ett hållbart sätt, men även bryta kalken i vår berggrund eller utvinna oljan ur havsbotten. Då jag är av den bestämda åsikten om att det är lokalbefolkningen som ska ha tyngst ord och mest att säga till om i debatten som rör dessa främst har jag hittills låtit den infekterade frågan kring Ojnareskogen vara. Ett faktum som både kan ses som fegt, men även förnuftigt och för den delen ganska genomtänkt. Som vikarierande ledarskribent vill jag inte uppröra er gotlänningar mer än vad som kan anses vara nödvändigt. Jag vill liksom inte göra er mer upprörda än vad som krävs för att starta, eller hålla debatten igång. Jag minns dock hur prospekteringshål mitt ute i den nordjämtländska urskogen gjorde mig obekväm och något förundrad. Jag visste inte om jag skulle hålla andan medan jag åkte förbi de där underliga hålen på snöskotern eller inte. Jag visste väldigt lite om uran över huvudtaget. Idag vet jag mer och har samtidigt en åsikt om det hela. Uran är på inga sätt ett energimedel som är förnyelsebart och därmed lämpar det sig inte heller för en hållbar användning i ett modernt samhälle. Det vi dock borde göra vad gäller just kärnkraften är att vi borde byta ut de nuvarande reaktorerna till sådana som använder sig av uran som vi i dagsläget enbart ser som kärnavfall. Detta då vi fortfarande har ett stort behov av elenergi i en ständig ström. Främst till våra basindustrier, men även den allt mer elenergigående persontransportsektorn. Vi kan oavsett om vi vill det eller inte vara utan kärnkraften i Sverige.
Vi kan heller inte vara utan olja, inte minst när det gäller livsmedelsfrågan. En sak som de flesta inte ens lagt en enda sekunds tankeverksamhet på. Nästintill allt livsmedel vi dagligen proppar i oss av för driften av människokroppen har kommit hit med hjälp av diesel. Är det inte dieselhästar i en traktor eller ett skepp så är det dieselhästarna i en lastbil som tagit maten dit du handlar den. Oavsett om du cyklar, bär eller åker med maten på en biogasbuss i plastkassen, som även den ofta är gjord av olja, så är du enbart en bricka i oljeberoendet. Oavsett om du valt bort nötbiffen mot en biff av ganska smaklösa, men väl ”klimatsmarta” bönor så har du en självklar roll i klimatkrisen. Vi vill själva se mellan fingrarna när det gäller samhällets olika beroenden. Men det är ändå minst sagt hög tid att se verkligheten i vitögat istället för att fortsätta blunda för den.