Sverige har cirka 3100 fotbollsföreningar. Föreningar som erbjuder inte bara en idrott att utföra, utan även gemenskap att ta del av. Dessa fotbollsklubbar är bara några av de pusselbitar som bygger det nät av idrottsföreningar som täcker och aktiverar stora delar av vårt land. Inte minst unga, i och utanför städer.
De senaste siffrorna från Centrum för idrottsforskning, Cif, visar att antalet barn som idrottar i idrottsföreningar minskar.
Denna trend är som mest markant i mindre kommuner och på landsbygden. Det är en olycklig trend, av många anledningar. Kanske främst för den roll som idrotten och föreningarna har i lokalsamhället.
Runt om i landet bidrar föreningarna till att sysselsätta människor på deras fritid, skapa mötesplatser och genom det bygga starka samhällen.
Ur ren hälsomässig synpunkt finns många argument för varför man borde idrotta. Det finns oändligt med forskning som visar på hur fysisk aktivitet stärker våra kroppar, håller oss friska och aktiverar våra hjärnor.
Det finns också forskning som visar att idrottande minskar risken för psykisk ohälsa, vilket är en viktig poäng att göra i dessa tider.
En socialdemokrat hade med säkerhet valt att diskutera ämnet utifrån ett folkhälso-perspektiv, men faktum är att idrotten och dess föreningar bidar med mycket mer än så.
Föreningslivet bygger på principer och system som är viktiga för människor att ta med sig ut i resterande delar livet.
De allra flesta föreningar drivs utifrån demokratiska principer, där medlemmar får chansen att möta så väl valtillfällen som systemet kring bidragsgivande och tagande.
Att på ett avslappnat sätt lära sig vad en ordförande, sekreterare och resterande delar av en styrelse gör är en bra inblick i det allmänna civilsamhällets uppbyggnad. I föreningar hittar folk ofta också vänner. Personer med liknade intressen som hjälper till att bygga stabila grunder för människor att stå på och verka utifrån.
De personer man eventuellt inte kommer överens med erbjuder chansen att öva förmågan att hantera konflikter. Föreningslivet och idrotten är helt enkelt en livsläxa.
Även i de fall föreningslivet inte har samma avgörande roll, blir idrotten en viktig faktor för gemenskap och möten i lokalsamhället.
De 200 pärklagen som möts i Stångaspelen är inte alla enskilda föreningar, men bidrar trots det till sammanhållning och utveckling av bygder runt om på Gotland.
Samma effekt ser vi när det kommer till integrering av nyanlända. Där kanske inte föreningen i sig är den avgörande faktorn, utan mötet på till exempel fotbolls eller basketplanen är vad som skapar relationer och förtroende mellan människor.
Idrottens roll i samhället går att understyrka av flera olika anledningar. Låt oss hoppas att den nedåtgående trenden i idrottandet inte är en långvarig sådan, utan att idrottsrörelsen i framtiden åter kan växa.
Fler barn och unga borde få ta del av den fantastiska möjlighet som en idrott kan innebära. Även vuxna borde se till att ta den chansen, om inte annat så för hälsans skull.