Svensk sophantering importerade förra året 2,34 miljoner ton sopor. Detta är något som andra länder betalar Sverige bortåt 800 miljoner kronor för. Bland soporna återfinns allt möjligt, även det som inte borde hamna i värmeverk.
Sopor från utlandet innehåller farligt avfall och personal som jobbar med dem erbjuds därför vaccin mot smittor, för att vara på den säkra sidan. Bäst vore dock om dessa hälsofarliga arbetsförhållanden inte fanns, om sophanteringen skedde på annat sätt med andra kontrollmetoder.
Att Sverige ens börjat importera dessa mängder med sopor under de senaste åren, har att göra med att fjärrvärmeverken producerar billig el med dem. Gratis till och med. Kraftvärmeverken får betalt ungefär 400 kronor per ton. En ren vinstaffär eftersom den producerade elen och fjärrvärmen sedan säljs.
Sverige är numera en av Europas absolut främsta avfallsförbrännare. Vi borde dock tänka igenom detta lite mer om det, vilket skett på flera platser, är det rätt att farlig aska sedan hamnar på sopstationer. Visst, Sverige tjänar ekonomiskt på detta. Men främst, vad händer med vår miljö om vi hela tiden ökar på förbränningstakten och släpper ut farliga rester från dessa runt om i landet? Är det då försvarbart med dessa intäkter?
Ett annat perspektiv är att mycket mer kunde återvinnas. Detta förs bland annat fram på DN Debatt (16/6) att materialåtervinningen kunde varit mycket större istället för att bara förbränna allt mer. Om vi ökar återvinningen har vi även stora miljövinster att göra då vi inte ständigt behöver nyproducera olika material, produktion som är energikrävande.
SVT har tidigare i år gjort en genomgång som visat på stora ekonomiska vinster för svenska värmeverk, som enbart under 2013 tjänade sammanlagt omkring 800 miljoner kronor genom att ta emot utländskt avfall. Majoriteten av avfallet kommer ursprungligen från Norge eller Storbritannien eftersom dessa betalar stora belopp för snabb handläggning. Det som Sverige gladeligen tar emot är sådant som ofta är riskavfall som sjukvårdsprodukter där kanyler och läkemedel kan ingå. Avfallet kommer ofta packat i plastbalar och i tusental. Då räcker det inte med några stickprov.
Precis som har rapporterats tidigare av Riksrevisionsverket, finns redan de resurser som krävs. Polis, tull och miljömyndigheter kan, och bör, kontrollera ingående importavfall innan de når slutdestinationen på förbränningsanläggningar. Annars är inte avfallshanteringen försvarbar.
Att det hela tiden skapas nya mängder med sopor, har mycket att göra med vårt slit- och släng samhälle. Tillverkningsindustrin har en viss beräknad livslängd på sina produkter och komponenter, och detta tillsammans med exempelvis olika produktstrategier gör att vissa prylar inte överlever marknaden eller konsumtionsledet särskilt länge. Negativt på ett sätt, men samtidigt vill vi se ett ständigt flöde av innovationer, och då måste vi räkna med ett visst sopberg med bara dessa så kallat ålderdomliga, men också trasiga, produkter. Bäst vore det om sopor som dessa och det osorterade kunde återvinnas. Förbränning av skogsavfall låter mera som framtiden.