Amnesty International har beslutat att vara för en avkriminalisering av sexköp, något de fått mycket kritik för. Det är viktigt att se att beslutet är taget av hänsyn till de utsatta.
Efter att Amnestys internationella organ beslutat att organisationen ska arbeta för en avkriminalisering av sexköp har många blivit upprörda. Problemet i den här frågan och många andra som handlar om när människor, ofta utsatta, väljer att göra kontroversiella handlingar, är att vi har svårt att se motiven bakom argumenten.
Många avskyr köp av sexuella tjänster så mycket att de vägrar att se varför man skulle kunna argumentera för avkriminalisering, och tror att det automatiskt betyder att man godkänner handlingen i sig.
Ibland kan människors fria val vara problematiska för att de är skadliga. En person kan välja att skada sig själv med sådant som droger och sex. Ibland är det mindre frivilligt på grund av beroende.
Traditionellt sett har staten och samhället många gånger valt att bemöta sådant beteende med straff. Straffa den individ som utför det, trots att personen ifråga främst skadar sig själv.
Det verkar inte fungera något vidare, människor som gör sig själva illa mår inte bättre fortare för att de dessutom straffas av samhället för det.
Det är också viktigt att komma ihåg att det också finns de individer som väljer helt frivilligt att leva ett liv som inte samhället accepterar.
De är inte beroende i den meningen att de inte längre kan styra sina egna handlingar. I de fallen framstår samhällets strategi att straffa dem som ännu mer orimlig.
Men även i de fall där människor mår dåligt av sina beteenden måste vi våga ställa oss frågan om det bästa sättet att hantera deras ohälsa är genom straff.
Det är vad Amnesty har vågat göra. Det är fortfarande inte säkert att deras slutsats i sakfrågan är korrekt. Men de har ifrågasatt kriminalisering av en anledning.
De som hatar droger, prostitution, självskadebeteenden, måste försöka förstå att när någon talar om legalisering handlar det inte om godkännande.
Att föreslå att man åtminstone ska försöka utreda och samla kunskap om huruvida legalisering skulle förbättra situationen görs inte av illvilja.
Det är som sagt inte ens säkert att en viss metod alltid är den bästa. I vissa länder kanske man kan komma åt samhällsproblem genom att göra dem kriminella.
Men i andra sammanhang är det kanske bättre att börja med att inte straffa, för att kunna hjälpa till med att vårda och läka.
Vi ska inte vara naiva och vi ska inte ge upp om att försöka hjälpa så många som möjligt leva lyckligare liv. Men diskussionen måste våga undersöka vad som verkligen är bäst för de utsatta och ta hänsyn till dem snarare än till våra egna äckelkänslor.