Nu förklarar USA IS militärt besegrat. Inte för första gången visserligen, men nu ska det vara på allvar. Men samtidigt höjs många oroliga röster.
Vi kanske inte alls kommit närmare fred och stabilitet i Mellanöstern, utan snarare tvärtom.
Det humanitära priset för segern över IS är högt. Västalliansens strategi, med massiva anfall på stora befolkningscentra, som Falluja, Mosul och Raqqa, har lett till tiotusentals civilas död och hundratusentals på flykt. Dessutom en total misär i de krigsdrabbade områdena.
Visst är det bra att bli av med IS grymma styre, som särskilt drabbade minoriteter som kristna och yazidier. Men har det blivit mycket bättre?
En uppenbar vinst, ur västmakternas synpunkt, är att risken för att IS ska kunna förverkliga visionen om att återupprätta kalifatet tills vidare är eliminerad.
En sådan arabisk stormakt skulle omintetgöra den statsstruktur i Mellanöstern som England och Frankrike genomdrev efter det Ottomanska imperiets fall för hundra år sedan (Sykes-Picot-avtalet).
Därmed skulle den hota stormakternas vitala geostrategiska och ekonomiska intressen.
Men frågan är om det shiitiska maktbältet bestående av Iran, Irak, Syrien och kanske Libanon, som nu skapats, är bättre ur västlig synpunkt.
Det är i alla fall oacceptabelt för västallierade Turkiet och Saudiarabien, liksom för den sunniarabiska folkmajoriteten i Syrien och norra Irak.
Kurderna har räknat med USA:s stöd för en egen stat som tack för hjälpen – förhatligt för Turkiet, Syrien och Irak. Så räkna med mer krig och kaos.
Stödet för IS har i hög grad byggt på det förtryck sunniaraberna upplever från shiaregimerna i Damaskus och Bagdad med ryskt respektive amerikanskt stöd. USA:s Irakinvasion 2006 kostade 200 000 människor, mest sunniaraber, livet direkt. Och ytterligare flera hundra tusen gick under i efterföljande av våld och förtryck från USA:s invasionsstyrkor och den nya shia-dominerade regimen i Bagdad.
I den situationen uppstod IS. Dess ställning förstärktes av Assadregimens terrorbombningar av sunniarabiska byar och städer i Syrien. Därför hälsades IS oftast som befriare i sunnitiska områden.
Sedan växte visserligen missnöjet med, och motståndet mot IS, men frågan är om inte de tidigare plågoandarnas blodiga återkomst snarast har stärkt stödet för jihadismen.
Få bedömare tror heller att det militära krossandet av IS kommer att minska risken för terrorattacker i västvärlden.
Det enda sättet att förhindra en ny storkonflikt i Mellanöstern vore en fredsprocess som ledde fram till federala lösningar i Irak och Syrien med långtgående självstyre för de olika etniska grupperna, en kraftfull närvaro av fredsbevarande styrkor och ett rejält återuppbyggnadsprogram.
Men en sådan lösning skulle kräva en samarbetsvilja mellan bland annat USA, Ryssland, Iran, Saudiarabien och Turkiet, och verkar mycket avlägsen.