Sverige är ett föredöme i Europa och i världen när det gäller förnybar energi. Inte bara är huvuddelen av vår elkraft förnybar från vattenkraft och vind, även när det gäller bränsle har vi en stor andel förnyelsebara bränslen.
Ofta inblandat i bensin eller diesel, men det finns också många tunga fordon som i dag kör helt och hållet på biodiesel utan några inslag av fossila oljor.
Stora delar av detta har uppnåtts genom att utnyttja biomassa – i form av trädbränslen, men också i förädlad form som till exempel biodiesel och etanol.
Nu har EU enats om ett nytt mål för förnybart för hela den Europeiska Unionen. Efter förhandlingar mellan medlemsländernas regeringar i form av rådet, EU-kommissionen och Europaparlamentet blev det en kompromiss.
Målet sätts till att den förnybara energin inom EU år 2030 ska utgöra 32 procent. Målet kan också komma att höjas vid ett utvärderingstillfälle 2023.
En del i överenskommelsen är att det ska bli enklare för privatpersoner att producera egen el. För anläggningar under 25 kW ska vissa avgifter inte tas ut och det ska inte behövas så mycket byråkrati.
Centerpartiets Europaparlamentariker Fredrick Federley har varit med i den lilla grupp som förhandlat fram uppgörelsens mellan parlamentet, rådet och EU-kommissionen.
Han är nöjd med utfallet, både när det gäller målen och att skogsråvara fortfarande kommer att betraktas som en del i omställningen till ett förnybart samhälle.
I en kommentar säger han att ”det är bra att EU även fortsättningsvis kommer att se talloljan och den svenska skogsenergin som förnybar”.
Det är bra att det nu verkar bli så och givet förutsättningarna har han säkert rätt att vara nöjd. Det finns dock all anledning fortsätta att försvara möjligheten att bruka jordens och skogens resurser för att på det sättet minska användningen av fossil energi.
Tyvärr är de det inte bara oljeindustrin och de som företräder de fossila bränslena som motarbetar förnybara alternativ.
Motståndet kommer också från delar av miljörörelsen, till exempel är Världsnaturfonden på europeisk nivå benhårda motståndare mot energi från biomassa och är mycket kritiska till att uppgörelsen öppnar för att använda mer biomassa för att nå målen.
Dessa tankar har också fått politiskt genomslag på europeisk nivå. Överenskommelsen innehåller till exempel en obegriplig begränsning av användningen av vissa biodrivmedel producerade på jordbruksmark.
Problemet i Sverige och Europa är inte att det odlas för lite mat – det är att jordbruksmark inte används till produktion för att det saknas efterfrågan.
Att då förhindra produktionen av förnybara bränslen är – för att låna en liknelse från fotbollsvärlden – ett energipolitiskt, jordbrukspolitiskt och klimatpolitiskt självmål.