När Socialdemokraterna samlas till kongress 29-31 maj gör man det i regeringsställning. Men opinionssiffrorna är nere på samma nivå som under Håkan Juholts sista turbulenta tid som partiledare.
I senaste Sifo-undersökningen fick partiet 25,9 procent. I riksdagsvalet förra året fick partiet 31.
När Aftonbladet frågar ett antal gamla S-profiler (20/5) är försöken till förklaringar många. Flera pekar på att den nya regeringen måste regera på allianspartiernas budget. Men frågan är om det är så enkelt.
Thage G Peterson, en av partiets tidigare tungviktare, ser brister i förtroendet. ”Det beror på att man börjat slira när det gäller vallöften, det är nog det farligaste en regering kan göra. I synnerhet när det bara är några månader sedan valet. Då undrar folk om det fanns något allvar när man gav de här löftena”.
Och löften har det varit gott om. Redan i sitt installationstal som partiledare talade Löfven om jobben. ”Vi har inte varit tillräckligt tydliga om jobben. Vi har inte övertygat väljarna om att det är vi som ska se till att det finns tillräckligt med jobb. Jobben är min tydligaste prioritering”.
Sedan kom löftet vid kongressen 2013 om att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020 om man skulle vinna valet 2014. Få såg väl det som realistiskt då, och än färre nu.
Finanspolitiska rådet sågade det häromveckan. Målet går inte ihop med nuvarande politik, menade man, och tog bland annat exemplet med slopandet av de lägre socialavgifterna för ungdomar som tvärtom bidrar till att öka antalet arbetslösa.
Visst är det ett problem för regeringen att den är en minoritetsregering. Dessutom beroende av ett Vänsterparti som är duktigt på att förhandla fram egna fördelar i politiken.
Och det är nog så att statsminister Stefan Löfven saknar den stab av skickliga, erfarna förhandlingsombudsmän som han hade som Metall-ordförande.
När Stefan Löfven tillträdde som partiledare i januari 2012 blev han inte samtidigt oppositionsledare i riksdagen eftersom han då inte var riksdagsledamot.
Det var först i höstas som han blev invald. Men det innebar samtidigt att de första två och ett halvt åren av sitt partiledarskap saknade han den plattform som ett riksdagsledamotskap för med sig.
Det är en sak att vara facklig ledare. Men att vara partiledare utan att ha erfarenhet som riksdagsledamot eller på annat sätt skaffat sig det genom arbete i den partipolitiska miljön är inte helt enkelt.
Nu har han haft åtta månader på sig att regera. Då får han och hans ministrar sluta skylla på Alliansen när de ifrågasätts för att det händer så lite. Riksdagens utskott klagar på att de har för lite att göra, att det kommer för få förslag från regeringen. Och de som kommer har man haft svårt att få igenom.
Förre justitieministern Thomas Bodström säger till Aftonbladet att partiet bör strunta i opinionssiffrorna och våga slakta heliga kor. Det är nog att hoppas på för mycket.