När statsminister Stefan Löfven ombildade sin regering den 25 maj i år så fick ministern för strategi- och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete, Kristina Persson, gå.
Istället inrättade regeringen en framtidskommitté under Statsrådsberedningen.
Nu underkänner Kristina Persson i en artikel på DN Debatt (7/9) det nya upplägget. ”Regeringskansliet klarar inte långsiktig problemhantering. För mycket av stuprör och för litet av strategiskt, resultatinriktat samarbete leder till suboptimering, konkurrens och revirtänkande. För att idéer och visioner ska bli verklighet måste de landa i en fungerande organisation”, skriver hon.
Det har gjorts många försök att föra in brett och långsiktigt perspektiv i regeringskansliets arbete. Persson nämner Sekretariatet för framtidsstudier på 70-talet, Ingvar Carlssons framtidsarbete på 80-talet, Göran Perssons gröna folkhem på 90-talet, Globaliseringsrådet på 00-talet samt Framtidskommissionen på 10-talet, fram till hennes eget, nyligen nedlagda strategi- och framtidsarbete.
Och många är vittnesmålen från externa experter, företagsledare eller andra som har deltagit i framtidsdiskussionerna; omfattande rapporter och dokument har raskt förpassats till papperskorgen eller begravts i någon djup skrivbordslåda.
”Regering och opposition skriver under internationella överenskommelser och formulerar djärva, långsiktiga mål och sen rullar allt på i stort sett som vanligt”, skriver Persson.
Det handlar om viljan och förmågan att omsätta visionerna i handling. De analysgrupper hon hade i sitt arbete som framtidsminister presenterade 108 förslag.
De skulle ge svar på frågor som hur man ska kunna genomföra omvandlingen till ett fossilfritt och resurseffektivt välfärdssamhälle, uppnå full sysselsättning i ett medellångt perspektiv samt stärka det globala samarbetet så att FN:s så kallade 2030-agenda skulle kunna förverkligas. Man kan ana att även dessa förslag har rönt samma öde som tidigare förslag.
Även i en enpartiregering finns ”stuprörstänk” och revirtänkande. Men detta blir mer tydligt när det är koalitionsregeringar. Därför behöver regeringskansliets organisation, ”kultur” och arbetsformer förändras.
Tidigare i somras sade Persson i en DN-intervju (31/7) att det var svårt för henne att ta egna initiativ till debattartiklar och utspel, till exempel om framtidens arbetsmarknad, hon fick inte beröra de andras områden.
Persson menar att det behövs mycket mer av öppenhet, diskussion, analys, strategier och planering som går på tvärs mellan departementens ansvarsområden. Och, konstaterar hon, det är bara regeringschefen som kan bryta upp detta dilemma.
Det är nog många statsråd genom tiderna som försökt bryta upp starka strukturer inom regeringskansliet. Problemet är väl att det lever sitt eget liv. Sådant ändrar man inte i brådrasket.