Nationalromantik är ett begrepp som svider i mångas ögon. Ett steg bak i historien, till en tid som många vill lägga bakom sig. I dess ursprungliga bemärkelse innefattar begreppet historiska, kulturella uttryck som dåtidens natinalism förknippade med Sverige.
Dalkullor, allmoge, fiskare i ekor och folkmusik. Ineffektivita arbeten och gamla kulturutryck som den tidiga industrialiseringen genom moderniseringen försökte tvätta bort.
Länge fanns en viss rädsla, inte minst i urbana miljöer, att förknippas med dessa fenomen eftersom de ansågs förlegade.
Är nationalromatiken ett hemsk fenomen? Det skulle gå att hävda att den inte är det, utan att den lever och frodas i vår samtid utan de negativa egenskaperna. I utveklingen av så väl samhällen som ideologier, sållas många gånger de grumliga partierna bort.
Idag skulle vi med större glädje kalla det för landsbygdsromatik, eftersom vi valt bort de mörka partierna som färgats av nationalismen. I landsbygdsromatikens gemenskap finns det plats för alla, utan ifrågasättande. Vi ger oss tillåtelse att njuta av vår historia och vårt arv, utan att välja bort öppenhet och frihet.
En del av detta går att uttyda av den växande rörselsen för att rädda övergivna hus. På sociala medier kan man hitta otaliga nätverk för människor som tagit sig an att rusta upp hus som stått tomma i åratal.
Man delar med sig av sina erfarenheter, säljer material och berättar husets historia. Att husen åter blir bebodda, oavsett om det är för några månader under sommaren eller under hela året, bidrar till bygdens sammanhang.
En del backar det som en del i att det bidrar till bostadsmarknaden, en del ser det som den nya gröna vågen medans andra bara blir glada för att det åter är ljus i de förr så mörka fönstergluggarna.
Hur vida detta är en ny grön våg går att diskutera. En nuvarande trend i samhället pekar på ökad självförsörjning, kontakt med naturen och en resureffektivt liv vilket leder tanken till sjuttiotalets hippierörelse.
Samtidigt frodas en del konservativa ideal, delvis som en paralell trend men samtidigt helt i linje med det tidigare. Drömmen om en kärnfamilj är egentligen långt bort, men verklighet som den existerade i är lockande för många.
Även där finns naturen nära, i sinnebilden av den röda sommarstugan och det stora trädgårdslandet. Bullbakande familjer i lantliga kök, smultronplock i vägkanten och långa svampjakter lyckas på något vis locka både vår tids trygghetsvurmare och gröna vågare.
Ett något underligt fenomen, men samtidigt ett glädjande i det att alla kan samlas för att njuta av det bekanta och älskvärda som landsbygden har att erbjuda.
Nationalromatik är ett fenomen för det förflutna, men de kulturella utryck som den omfamnade är inget som vi med fördel bör förpassa till hembygdsgårdar och historieböcker.
Låt Carl Larsson och Gustav Rydberg vara en del av vår samtid, inte en undagömd del av dåtidens misstag. De målar inte upp hela bilden av Sverige, men de bidrar med en bit av vår ännu levande kulturhistoria.