Partimötena avlöser varandra vid den här tiden på året. Efter Miljöpartiet höll Moderaterna i helgen sitt Sverigemöte.
Och som av en händelse skrev det Moderata Ungdomsförbundets ordförande, Rasmus Törnblom, på debattplats i Svenska Dagbladet inför detta möte att det är dags för Alliansen att agera nu.
Det vill säga lägga gemensamma förslag.
Sverige styrs av en minoritetsregering. Bakom sig har man 138 mandat mot Alliansens 141.
Men därtill 21 från V som – trots att man inte ingår i regeringen – måste räknas in i regeringsunderlaget.
”Det finns inga garantier för att gemensamma alliansförslag kommer att samla en majoritet i riksdagen”, skriver Törnblom.
Jodå. Garanterat skulle Sverigedemokraterna rösta för dem.
Och till slut sitter vi med ett nyval på halsen.
Det måste man vara medveten om. Och då ska man också vara beredd att ta det. Även om man är ungdomsförbundsordförande.
Visst finns det mycket i regeringens politik som pekar åt fel håll. Att den dessutom inte är den ”samarbetsregering” som den redan från början sagt sig vara gör det inte lättare.
Möjligtvis kan den förestående regeringsombildningen bjuda på positiva överraskningar.
Men annars är det nog ett inre tryck som behövs för att få något att hända när det till exempel gäller bostadsbyggandet eller andra politiska reformer som behöver göras.
Häromdagen sade till exempel den förre partisekreteraren S, Lars Stjernkvist till Expressen: ”Det finns samhällsproblem som oroar väldigt många och där det krävs mer för att övertyga människor om att Sverige är på rätt väg”. Han är numera kommunalråd i Norrköping och får fortfarande betraktas som ett tungt namn i rörelsen.
Det borde statsminister Stefan Löfven ta till sig. Att politiskt lägga sig nära stödpartiet V kanske möjligtvis gläder delar av LO och Aftonbladets ledarsida.
Men knappast en bredare allmänhet. Och det är nog här ett omtag behövs.
När finanspolitiska rådet kom med sin rapport (16/5) var det för andra året i rad som man gav regeringen anmärkningar att den bryter mot riksdagens regler för den ekonomiska politiken.
Och oppositionen håller med rådet i sina kommentarer. ”Utgiftsökningar som ökar arbetslösheten och sjukskrivningarna finansieras med skattehöjningar på jobb och företag. Resultatet blir höga underskott och för låg jobbtillväxt”, skriver till exempel centerpartisterna Emil Källström och Martin Ådahl i Dagens Samhälle.
När regeringen har så svagt underlag borde det ge riksdagen ökad makt. Och framförallt riksdagens utskott.
Men det verkar inte bli tillräckligt många överenskommelser utan mer bara demonstrationer i form av så kallade tillkännagivanden.
Det vill säga att man begär att regeringen ska göra något. Och som den sedan struntar i.
Man kan önska sig en mer aktiv riksdag och mer aktiva riksdagsutskott.
I övrigt är nog förslaget till Alliansen att sitta still i båten. Åtminstone för närvarande.