Under måndagen (15/7) kom Lantmännen med sin prognos för årets skörd. Ett glädjande besked som visar på en förväntad ökning med hela 75 procent från förra årets torka.
Den gemensamma skörden för alla grödor uppskattas till runt 6,3 miljoner ton. Skörden kommer ge ett välkommet bidrag i kassorna hos pressade spannmålsodlare landet runt, inte minst här på Gotland.
Det känns olustigt att glädjas åt andras svårigheter men att länderna runt Medelhavet har under detta år lidigt av torka, förbättrar våra chanser till export.
Det som sätter käppar i de svenska hjulen, är våra grannländers goda förutsättningar. Runt resterande delar av Östersjön har odlingssäsongen varit stabilt, vilket ger även dem utsikter för goda skördar.
Nu sätter vi vårt hopp till att det svenska spannmålet klarar att konkurera med de goda skördarna från våra grannländer.
Läget ser positivt ut, men snälla, ropa inte hej innan vi tagit oss över bäcken. Framförallt, lita inte på att ett gott år gör underverk.
Många lantburkare lider fortfarande av förra årets torka. Ja, spannmålet växer återigen på åkrarna, men krisen märks trots det fortfarande i plånböckerna hemma hos många.
Om årets skörd lyckas, vilket ännu inte är säkert, är risken att det inte ger några långvariga effekter. Kanske lyckas man lappa ihop den skadade ekonomin, men det räcker inte för att skapa långsiktig hållbarhet.
Den långsiktighet som lantbruket behöver för att säkerställa likviditet och genom det investeringsförmåga är ingenting som enbart produceras på åkern. Det produceras lika mycket i riksdagen.
Bäcken vi ännu inte tagit oss över är i detta fall inte en strid ström av vatten, utan en oförståelse inför vad som krävs för att producera mat på ett hållbart vis.
Att en produkt skulle ha ett värde utifrån att det är svenskt är en bluff. Svenska spannmålsprodukter är några av väldens bästa tack vare den kvalité som våra producenter levererar, inte för att de är specifikt svenska.
Motstridiga beslut, detaljstyrning och identitetspolitik lägger vikt på lantbrukarnas redan tunga börda och söndrar det varumärke de byggt upp. Man borde istället gynna dem med friare händer och faktiskt lita på deras kompetens.
Som resultat av förra årets torka kom flera förslag på krispaket, bestående av utökat ekonomiskt stöd och avdrag för bränsle. Att politiken agerade vid kris är glädjande, men visar också på dess brister.
Istället för att skapa långsiktigt stabila spelplaner för lantbrukarna, så de kan bygga starka företag, försöker man kompensera det kortsiktigt.
Att inte driva kortsiktig politik kräver mod och visioner som går bortom nästa valår, något många tycks sakna även efter torkan.
Det är tre år kvar till nästa riksdagsval. Minskad detaljstyrning, tillit till lantbrukarnas kompetens och långsiktighet är vad svenskt lantbruk behöver, inte minst för att kunna tackla eventuellt kommande kriser. Låt oss hoppas att vi tagit oss över bäcken tills dess.