Skönlitterär läsning är överskattad, hävdar en språkforskare vid Stockholms universitet. Men det är tveksamt om unga kommer lyckas ta sig vidare mot mer avancerat läsande utan denna grund.
På gårdagens debattsida i Dagens Nyheter, 18/7, gick Lars Melin, docent i svenska, till angrepp mot vad han ser som obefogad vurm för behovet av romanläsning.
Kontentan av Melins resonemang är att den ton romantexter består av ändå inte kommer stå fokus i livets senare skeden, såsom vid rena jobbmoment med textbehandling i yrkeslivet där andra typer av texter är aktuella.
Därför borde inte så stor vikt som idag läggas där, menar han.
Han knyter an till de uppmärksammade fallande PISA-resultaten för svenska elever den senaste tiden och poängterar att ett fokus på att läsa skönlitterärt minsann inte skulle vara någon väg framåt för att bättra på deskunskaperna framöver. Melin skriver:
”Mest missuppfattat är det självklaraste av allt. Det är just faktalitteratur som är nyckeln till framgång i skolan, till högre studier och till framgång i alla något så när kvalificerade jobb.”
Det är en oerhört instrumentell syn på bildning och lärande, där romaner inte har någon roll över huvud taget i att rusta barn och ungdomar för deras nuvarande liv och vuxenlivet.
Melin går så långt som att förkasta fiktionsläsning som ”ett av flera underhållningsmedier”.
Vad underhållning egentligen innebär kan diskuteras, men det rör sig i så fall utan tvekan om fruktbar underhållning. Att tidigt läsa romaner blir snarare en väg in mot den läsförståelse som med tiden även förhoppningsvis ger förutsättningar för mer avancerat läsande.
Framförallt är det motsatsförhållande som Melin i sin debattartikel antyder svårt att riktigt greppa. Facklitteratur ställs mot skönlitteratur, som om det i dag vore tal om att göra en jämförelse där romaner skulle anses viktigare än mer faktapräglade verk. Så är det inte.
Under uppväxtåren ger läsning av böcker färdigheter som inte ens alltid kan mätas tydligt.
Hur mäts egentligen ökad förmåga till kreativitet och hur hittas klara samband mellan den läsning man ägnar sig åt och bättre allmänbildning?
Det största problemet med Melins text är just hur fack- och skönlitteratur framhålls som helt väsensskilda. På ett plan stämmer det, det rör sig om olika texter med olika anspråk på syfte.
Samtidigt riskerar en alltför hård omsvängning till att avfärda fiktion till förmån för fackmässig läsning att skada mer än hjälpa.
Ingen har hävdat att romanläsning skulle kunna eller borde ersätta övrig läsning.
Ren fakta och framför allt akademiska texter får nog sällan antas vara någonting man som ung ger sig i kast med oförberedd.
Finns det personer som i tidig ålder behärskar och uppriktigt intresserar sig för hårdare fakta och inte tilltalas av romaner får den ambitionen absolut respekteras.
Men från en docent i svenska skulle man kunna vänta sig ett mer värdigt inlägg än att alarmistiskt tona ned romaners roll för barn.