Drygt en vecka har gått sedan kampanjen #metoo fullkomligt tog över våra sociala medier.
Att som kvinna och utsatt få se denna otroliga orkan av medmänniskor, vilka alla gått igenom liknande saker som jag själv, har lämnat mig fullkomligt utmattad och på samma gång hoppfull.
Genom att på ett så tydligt sätt visualisera hur ofantligt stort och utbrett problemet är, kanske vi äntligen kan få den stora massan att förstå att det här är något vi måste göra någonting åt.
Det är dags att ta bort skygglapparna och se till att det sker några rejäla förändringar i samhället.
Hur kan vi då uppnå en sådan förändring? Om ingen, eller få, inser att det är de själva som är en del av problemet kommer en sådan förändring aldrig komma till stånd.
Vi behöver alla lära oss att se vilket ansvar vi som individer och som samhälle har. Jag är inte perfekt.
Jag säger också saker som uppfattats på sätt det som inte var meningen eller slänger ur mig saker som gör mer skada än jag kunnat föreställa mig. Men jag försöker bli bättre.
För att bli bättre tror jag att vi behöver lära om oss och omprogrammera våra vanor, beteenden och mönster. Något som sen så lång tid tillbaka varit en del av vår vardag och sätt att vara är svårt att bara säga tack och hej till och sluta med.
Det krävs ansträngning och träning, precis som med allt annat. Det är inget som kommer automatiskt, det är något vi behöver kräva att det sker.
Jag vill se att regeringen nu tar problemet på allvar. Jag vill se att skolor och förskolor tar det på allvar.
Och jag vill se att företag och andra organisationer tar sexuella trakasserier på allvar. Regeringen behöver en nollvision för sexuella trakasserier och avsätta större resurser till såväl upplysning och utbildning kring sexualbrott samt större resurser för polisen att utreda de brott som faktiskt anmäls.
De behöver kräva från företag och andra organisationer att det ska vara nolltolerans på arbetsplatsen och att det ska finnas en vettig plan för hur frågor kring trakasserier och diskriminering hanteras.
Uppenbarligen fungerar det inte som det ser ut i dag. Ofta förväntas man nog att anmäla till sin chef. Men hur gör man då om det är chefen som är förövaren?
När chefen rycker på axlarna och säger ”boys will be boys”.
Eller när man är på en arbetsplats där det anses vara okej att slänga ur sig sexistiska så kallade skämt eller där det till och med blundas för övergrepp.
Kräv att företag och organisationer har minst en person som är dedikerad att arbeta med en nollvision för sexuella trakasserier och övergrepp.
Hen ska ha utbildning i hur man möter ett offer och förövare, hur man går vidare med anmälan och hur man arbetar aktivt i företaget med utbildningar och förebyggande åtgärder.