Stora grupper utanför arbetsmarknaden och en växande integrationsutmaning. Hur kommer vi egentligen till bukt med dagens situation? Om vi ska lyssna på LO är lösningen i alla fall att blunda för verkligheten och hoppas på det bästa.
Den senaste tiden har idén om så kallade enkla jobb seglat upp. Begreppet försöker fånga in förutsättningarna för jobbformer specifikt riktade till alla de som nu behöver etablera sig på arbetsmarknaden men saknar högre utbildning.
Missförstånden om innebörden av jobbformen är frekventa men enkla jobb syftar alltså på inget sätt på arbetsuppgifter som skulle vara lugna till sitt upplägg eller ämnade för lågpresterande.
På det partipolitiska planet har få tyngre makthavare motsatt sig konceptet som sådant. Till och med statsminister Stefan Löfven (S) använde exempelvis i våras uttrycket. I samband med första maj meddelade Löfven till Dagens Industri att 5 000 enkla jobb skulle tas fram. Visserligen statligt skapade, och det är helt fel väg, men det finns alltså viss insikt om att enklare jobb i sig behövs. LO:s kommentar några veckor senare var kall.
”Vi kommer aldrig medverka till sänkta löner eller att människor ska få sämre villkor. Börjar vi ändra lönevillkoren kommer vi trycka ned hela avtalsområdet”, dundrade avtalssekretare Torbjörn Johansson i Svenska Dagbladet några veckor senare.
Vad alternativen till dagens läge skulle vara var man desto tystare om.
Häromdagen följde LO upp sin markering med att släppa rapporten Enkla jobb - medicin eller diagnos?.
I sammanställningsform försöker LO visa hur lägre löner i ett land samvarierar med utbildningsnivån och läskunnigheten. Där enklare jobb finns i mindre utsträckning har också större andel invånare högre utbildning.
I detta ligger det inget häpnadsväckande eller ens förvånande, det är klart att utbildningsnivåerna avspeglar sig på arbetsmarknaden.
Konstigt blir det däremot när LO använder detta förhållande som ett argument mot att låta fler enkla jobb kunna etableras.
Som om blotta närvaron av nya och nödvändiga jobbtillfällen skulle leda till en allmän ovilja att ta examen eller att över huvud taget bilda sig. Intellektuellt ohederligt var bara förnamnet.
Dessutom är ambitionen med att sänka trösklarna för enkla jobb trots allt att fler ska kunna gå från bidragsberoende till att få en första fot in i yrkeslivet alls.
För vad är alternativet? Några egna förslag som faktiskt skulle ha nämnvärd effekt har vi inte sett röken av hittills från LO:s sida.
Om något är agerandet just nu en envis uppvisning i förmågan att avfärda varje lösningsförslag som andas konstruktivitet.
Enkla jobb är självklart inte lösningen på hela problematiken, utan en del i pusslet.
Även arbetsrättens utformning och skattenivåerna måste ses över.
Att LO, som den tunga aktör de är, gör allt de kan för att hindra nya jobbformer får utan tvekan effekt på landets integrationsprocess.
Ett problem försvinner inte för att man blundar.