Om några veckor är det 20 år sedan det så kallade industriavtalet slöts på den svenska arbetsmarknaden.
I början av 1990-talet hade dåvarande SAF bestämt sig för att börja bedriva förbundsvisa löneförhandlingar. Men det visade sig snart inte fungera och det blev ett tryck på att få till stånd en samordning inom den del av industrin som var utsatt för internationell konkurrens.
Industriavtalet är inte ett enda stort jätteavtal utan ett avtal om hur förhandlingar ska gå till. En av grundbultarna är det så kallade märket – industrin förhandlar fram det som sedan ska styra löneökningarna för hela arbetsmarknaden.
”Märket” är det som industrin kommit fram till att den klarar av i den internationella konkurrensen. Det här synsättet står arbetsmarknadens centrala parter bakom.
Enligt Medlingsinstitutet har det här lett till att reallönerna ökat med drygt 60 procent de senaste 20 åren. Problemet som uppstått på senare år är att det finns stora grupper som successivt halkat efter.
Främst gäller det inom offentlig sektor och annan hemmamarknad. Nationalekonomen Lars Calmfors har pekat på att det finns branscher som kan behöva få högre löneökningar än industrin.
Och regering och riksdag har med bland annat lärarlyftet blandat sig i lönebildningen med öronmärkta pengar till en yrkesgrupp. Därtill inte till hela gruppen utan bara till vissa.
Att lärarnas löner behöver höjas talar många om. Men också många grupper inom till exempel vården har halkat efter.
amma gäller inom polisen där till exempel Polisförbundet har uppvaktat regeringen för mer pengar för att bland annat göra polisyrket mer attraktivt.
Det senare fick fackförbundet Jusek att skriva på debattplats i Svenska Dagbladet (12/1): ”I högtidstalen försvaras modellen, men i praktiken har dess fundament urholkats.
Fackförbund, arbetsgivarorganisationer och politiska partier har på olika sätt gjort sig skyldiga till att utifrån sina särintressen utmana modellen”. Slutsatsen i artikeln var att den statliga lönepolitiken måste upphöra.
Vi befinner oss just nu i en avtalsrörelse som berör en huvuddel av alla anställda i Sverige som omfattas av kollektivavtal.
Att spela ut grupper mot varandra har historiskt kunnat vara kortsiktigt lönsamt.
Men samhällsekonomiskt förödande.
Att man inom industrin från såväl fackligt som arbetsgivarhåll vill slå vakt om den nuvarande modellen är väl inte så konstigt.
Men man måste vara beredd att diskutera den. Visserligen bygger ”en väl fungerande lönebildning” i instruktionen för statliga Medlingsinstitutet på att den internationellt konkurrensutsatta sektorn är normerande.
Men det har hänt en hel del sedan industriavtalets tillkomst 1997 och Medlingsinstitutets 2000.
Vad är det Löfven brukar säga? Den svenska modellen ska inte avvecklas. Den ska utvecklas.
Det ligger en del i det.