En av många viktiga lärdomar från höstens svåra politiska läge kommer bli hur luften gick ur Miljöpartiet och deras uppblåsta självbild.
Strax innan den nya regeringen gjort sitt första år vid makten tog den mest omfattande flyktingkrisen i Sveriges moderna historia fart på allvar.
Den svåra hösten har präglat de rödgrönas regeringstid och inneburit en större utmaning än de nog själva hade kunnat drömma om att de skulle möta när de äntligen fick tillbaka makten.
Mest chockade av alla verkar Fridolin vara.
Strax före jul kom en ny undersökning som visade på de olika partiledarnas förtroendesiffror, den var ingen rolig läsning för språkröret. Vare sig han eller Romson ligger bra till hos medborgarna just nu.
Att betrakta hur Fridolin försöker hantera det faktum att MP konsekvent brutit vallöften, inte fått igenom sin politik och gång på gång tvingats ta beslut som de tidigare öppet motsatte sig är inget mindre än en tågolycka.
I en intervju strax före jul konstaterade Fridolin att ”regeringen ska ha kritik” för att ha infört id-kontroller på bussar och tåg över Öresund.
I en annan mumlar han om att det nog kanske inte var så lätt att få sin vilja fram i regeringsställning som de ”gett intryck av” i valrörelsen.
I samma intervju försöker Fridolin påstå att 2015 har varit ”den kanske svåraste regeringssituationen i Sveriges historia”.
Något överlevarna av två världskrig kan tänkas ha vissa invändningar emot.
Krishanteringen hos MP den här hösten har varit fullständigt katastrofal. Det finns en genuin ovilja att erkänna att det är den egna politiken som misslyckats, Fridolin står fortfarande i var och varannan intervju och låtsas som att han sitter i opposition. ”Det är regeringen som ska kritiseras för det beslutet”. Sist väljarna kollade så är Gustav Fridolin en del av Sveriges regering.
När MP fick makten i Sverige var det ett parti dopat av sin egen grandiosa självbild. De var ett annat alternativ i svensk politik, de stod för något annat, en väg framåt.
MP:s politiker drevs av en särskilt fin och genuin glöd, de skulle göra verklig skillnad och de skulle driva världens godaste politik.
Sanningen och verkligheten har visat sig vara att MP har få regeringsdugliga personer i sina led.
Att politiken de talade om med stora ord i valrörelsen helt saknade verklighetsförankring. Att Fridolin och Romson var ofullkomliga som ledare.
Att allt som nu återstår har varit att gömma sig, ignorera läget och skylla ifrån sig.
När dagens svåra situation har stabiliserats inför nästa valrörelse är frågan om inte domen mot luftslottet MP kommer bli en av de hårdaste lärdomarna av alla.