Regeringens, och särskilt statsminister Stefan Löfvens (S), agerande förra veckan var allt än respektabelt. Retoriskt gick inte ens de budskap statsministern uttalade ihop.
Å ena sidan rörde det sig om ett haveri, samtidigt var undertexten att inget fel egentligen begåtts på ministernivå.
Det var som om det stora problemet var att en majoritet av riksdagens partier tappat förtroendet för de involverade statsråden.
På måndagens inledande pressträff förekom kanske den enda antydan till självkritik som vi över huvud taget kom att få se från Löfven i frågan.
Han kallade det inträffade för ”ett haveri” och talade ingående om utredningsprocesser för att komma till bukt med risken för att liknande igen ska kunna inträffa.
För säkerhets skull slätades den uttryckta handlingskraften sedan snabbt över med att berörda generaldirektörer på plats fick gå i god för att skadan inte varit alltför allvarlig. Vad nu det innebär.
Först när regeringen stod inför ett konkret hot om fällda ministrar blev politikeravgångar aktuella. Med det sagt var det inte tal om en tillfredställande tydlighet.
Både Ygeman och Johansson hade minsann bett om att få lämna, och Löfven fick det att låta som om han själv stod handfallen och motvilligt helt enkelt tvingades bevilja dessa plötsliga önskemål.
Man skulle kunna stanna vid att se det som en pliktskyldig charad där alla, svenska folket inkluderat, förstod sanningen bakom dåligt spelad pjäs. Frågan är ändå på vilket sätt Löfven och regeringen själva skulle vinna på denna krystade attityd.
Vill man verkligen ge bilden av att vara oförmögna att låta uppenbara fel leda till fördömanden och konsekvenser? Att endast passivt valsa efter det oppositionen kräver ser inte självklart bättre ut än att på eget initiativ gå före och sparka åtminstone en minister.
I samband med frågor om beslutet att behålla försvarsminister Peter Hultqvist (S) försökte sig Löfven på en fint. Inget konstitutionellt fel hade begåtts, och om så vore fallet skulle en KU-process kunna pricka och oppositionen gärna få göra slag i sak då. Så storsint av statsministern.
Som statsvetaren Anders Sannerstedt påpekade i Sydsvenskan 28/8 har KU-granskning eller -prickning aldrig i sig lett till misstroendevotum.
Det rör sig om två helt olika processer där det helt enkelt räcker med förbrukat förtroende för att riksdagen ska få säga tack och hej.
Det är inte bara regeringen själva som har velat tona ned Transportstyrelseaffären. Domaren, tillika krönikören, Mikael Mellqvist gick i fredagens Gotlands Allehanda så långt som att i förbifarten kalla grunden till hela historien för ”en skitsak”, för att ta ett exempel. Viljan att bagatellisera, i detta fall från en profilerad domare, är svår att riktigt begripa.
Som naturlig följd övergår affärer delvis i politiskt spel, men det går inte att komma från hur allvarlig den bristande informationsgången i regeringen är. Ministrar är ansvariga på högsta nivå och man bör som medborgare förvänta sig mer än att de ska ha ryggen fri i strikt delegationsmening.
Det är ett underförstått minimum.