I höst genomförs åter världens viktigaste val – det till posten som USA:s president. Bakgrundsläget är ganska oroväckande.
Det amerikanska folket verkar inte vara på väg att välja den de har störst förtroende för. Utan den de misstror minst.
Politikerföraktet, särskilt när det gäller Washington, är på rekordnivå. USA är sedan ett kvartssekel den enda supermakten. Men det är en supermakt i kris. Att den gamla konkurrenten Ryssland är långt värre ute hjälper inte.
I vardagen märks detta i att den stora medelklassen inte fått sina ekonomiska villkor förbättrade på fyrtio år. För miljoner människor har det gradvis blivit allt svårare att försörja sig, även med dubbla jobb.
Den ekonomiska tillväxt som trots allt förekommit har oavkortat hamnat i överklassens fickor. Med följd att de socioekonomiska klyftorna vidgats. Rasismen ökar snarare än minskar. Och det blir tydligt att USA:s ställning i världen försvagas.
Stora delar av industrin tappar konkurrenskraft och andelen av världsekonomin krymper. Från och med Vietnamkriget har alla krigsföretag varit mer eller mindre misslyckade.
Det är i denna deprimerade stämning det otroliga kan bli möjligt – att en sådan bisarr person som Donald Trump, etablissemangets mardröm, faktiskt skulle kunna bli USA:s president. Och mardrömmen kan bli högst reell.
Det råder stor osäkerhet om vad Trump egentligen står för och hans oförutsebarhet är en viktig del av mardrömmen.
Men oavsett om han kommer att kunna förverkliga sitt utlovade stängsel mot Mexiko, så kommer USA med största säkerhet att bli ett mer slutet och rasistiskt land.
Internationellt kan vi räkna med att USA åter blir mer våldsbejakande, mer fokuserat på kortsiktigt egenintresse och mindre samarbetsbenäget.
Men dessa bekymmer överskuggas av något annat. Donald Trump hotar att dra tillbaka USA:s stöd till höstens Parisöverenskommelse om klimatet. Denna överenskommelse är livsviktig i kampen mot den hotande klimatkatastrofen, inte bara för att den skärpte kraven på att få ned klimatutsläppen. Utan kanske än mer därför att de största klimatbovarna, USA och Kina, kom med.
Skulle USA hoppa av skulle förmodligen Kina göra detsamma, och då skulle avtalet kollapsa.
Konsekvenserna skulle bli oöverskådliga. Redan nu ser vi allt tätare förekommande översvämnings- och torkkatastrofer.
Ökade svårigheter för människor att försörja sig på jordbruk och boskapsskötsel leder till konflikter. Detta anses vara bidragande orsaker till de segslitna inbördeskrigen i Syrien, Jemen och Somalia bland annat.
Såväl klimatkatastrofer som åtföljande konflikter leder i sin tur till stora flyktingströmmar.
Flera bedömare räknar med att flyktingkatastroferna kan komma att bli ännu större i framtiden.
Så att hävda att Donald Trump är ett potentiellt hot mot mänskligheten är dessvärre ingen överdrift. Lyckligtvis är det inte så sannolikt att han vinner valet.