Förvaltningspolitik måste bedrivas effektivt. Annars förslösas skattepengar och önskade resultat uteblir. Det ligger i sakens natur att det är frestande att försöka påverka politiken att kliva fram ytterligare, just i frågor där man själv engageras särskilt. Mer resurser, tydligare direktiv. Eller varför inte en ny, helt egen myndighet?
Sans behövs, även inom alkoholpolitiken.
Det var på måndagens DN Debatt, 24/7, som styrelsen för Alkoholpolitiskt forum gick till storms mot hur man upplever att alkoholpolitiken inte erkänns en tillräckligt aktiv roll i myndighetssverige.
I debattartikeln, signerad alkoholläkaren Sven Andréasson och fyra riksdagsledamöter från lika många partier, kritiseras hårt den omorganisation för folkhälsofrämjande myndigheter som häromåret ägde rum.
Bakgrunden tar oss tillbaka till 2013 då bland annat Statens folkhälsoinstitut och Smittskyddsinstitutet uppgick i nya strukturen Folkhälsomyndigheten.
Att myndigheter på det sättet efter utredning går samman för att kunna utnyttja resurser bättre porträtteras av debattörerna som något av ett svek. Risken att man från lokalt håll inte självklart vet var man kan få stöd i sitt arbete tas upp som stort, men inget nämns om ökade chanser till kunskapsutbyte.
Det är lätt, och i grunden bra, att reagera på de skador alkohol för med sig. Viktigt att ha i bakhuvudet är däremot att Sverige har en långtgående alkoholpolitik som utmärker sig redan i dag.
Lägg till detta att själva alkoholskadorna som sådana i Sverige inte ser ut att ha ökat märkbart under de senaste åren. Detta utgör inte skäl att släppa helt på regleringar och att ge upp när det gäller hälsofrämjande instanser. Det tydliggör dock vikten av politisk prioritering.
En särskild expertmyndighet med uppdrag att stödja lokala ”alkoholskademinskande åtgärder”, ska nu vara vägen framåt - lyder alkoholdebattörernas tes. Denna myndighet ska bland annat ägna sig åt att titta på prisregleringen för alkoholdryck, som ett sätt att löpande ge underlag inför politiska beslut.
Som om det vore tekniskt möjligt eller ens önskvärt att detaljstudera marknaden för att styra den än hårdare än nu.
Synsättet kan nästan ge vid handen att man inte är medvetna om redan mycket styrande punktskatter för rusdryck.
En passage berör serveringstillstånd på krogen, på området ska folkhälsan där ha börjat förlora ”dragkampen” mot ”näringsintressena”. Hur den exakta problembilden ser ut och hur den mer ska konkret ska stävjas framgår inte. Det är som om den bild de har är så självklar att konkretion inte ens är nödvändig.
Även om ambitionen kan tyckas sympatisk är det svårt att se vad för förändringar som man med dessa, i ärlighetens namn mestadels rätt vaga, förslag hoppas åstadkomma. Att bruk och missbruk av alkohol kan leda till stora skador, kroppsligt såväl som socialt, är ofrånkomligt.
Vissa regleringar är därför grundläggande. Symboliska, nya tilltag blir däremot just slag i luften.