Länsstyrelsens arbete med att ta fram nya Natura 2000-områden på Gotland kan sägas utgå från tre problem eller utmaningar, beroende på hur man ser det.
Problem 1: Det råder brist på skyddade karsthällmarker på nationell nivå, bara 4 procent är skyddad.
Problem 2: I stort sett all denna karsthällmark finns på Gotland.
Problem 3: När länsstyrelsens experter besiktigat 200 olika aktuella områden har de kommit fram till att i stort sett hela norra Gotland där kalkstensindustrin vill utveckla, är just de områden med allra högst bevarandevärde. (Karsthällmark finns annars i ganska stor utsträckning runt Visby och på mellersta Gotland).
Direktiven för Natura 2000-översynen för Gotlands del var att skydda havsgrottor, tumlare och barbastell (en sorts fladdermus). Utöver detta finns direktiv att länsstyrelserna ”bör” ta ansvar för det nationella skyddet av olika områden där andelen skydd är lågt.
Länsstyrelsen tolkar Naturvårdsverkets ”kan” och ”bör” tvingande i denna fråga och har därför föreslagit ett utökat skydd av karsthällmarker.
Naturvårdsverket säger (till Radio Gotland) att de kan peka ut behoven men inte tvinga länsstyrelserna att ta med dem.
Länsstyrelsen har också tolkat direktiven som att ingen helhetssyn krävs, tvärtom ska de se strikt vetenskapligt på vad som ska/bör/kan skyddas och inte.
Att förslaget samtidigt är ett tydligt stopp för kalkindustrin på Gotland är därmed en (möjligen) tråkig konsekvens men inget man kan eller bör ta hänsyn till. Enligt länsstyrelsen.
Därför har man också medvetet avstått från dialog med markägarna som nu får se sina ägor föreslagna som Natura 2000-områden som en liten överraskning och med tre veckor på sig att yttra sig.
Man kan förstå att länsstyrelsen inte kan, bör eller ska ta hänsyn till arbetstillfällen när ansvaret är att skydda naturvärden.
Men att påstå att de som ifrågasätter länsstyrelsens arbetssätt och resultat är okunniga och går ”särintressens” (läs kalkindustrins) ärenden är inte så lite provocerande. Som jag nämnde senast i går på denna sida så är de aktuella områdena förutom skyddsvärda enligt Natura 2000 även utpekade som riksintresse för kalkutvinning.
När man lyssnar på tonläget från vissa grupper kan man ibland tro att Nordkalk, Cementa och SMA har ockuperat marken och bedriver ifrågasatt verksamhet.
Eftersom länsstyrelsen hänvisar till vetenskaplig grund för sina förslag till nya och utvidgade Natura 2000-områden bör det finnas väldokumenterade motiveringar till slutsatsen att just norra Gotland är mest skyddsvärd för denna sorts hällmark.
Annars verkar det lite för mycket som en slump som inte är en slump.
De flesta inser att vi måste ha system för att skydda naturslag som annars riskerar att försvinna.
Men det måste finnas en balans mellan skyddet av en rar blomma och villkoren för mänsklig närvaro.
Hur mycket karsthällmark ska vi vara tvungna att skydda för att den är ovanlig i övriga landet?