När du deklarerar, gör du då allt du kan för att du ska betala så mycket skatt det bara är möjligt?
Kanske borde du börja med det för det verkar ha skett en förskjutning där begrepp som skattefusk och skattefiffel numera inte behöver betyda att du undandrar dig din skatteplikt.
Att inte maximera sin skatteinbetalning anses nu osolidariskt och rent av förkastligt.
Jag tror, utan att ha mer än min tro som belägg, att varenda svensk som har möjlighet att påverka saken, gör vad hen kan för att vid deklarationen göra så många avdrag det går för att få tillbaka så mycket det går på skatten.
Det är exakt samma sak men det låter ju väldigt mycket bättre än att undandra sig att betala skatt och rent av fiffla.
De skandaler som nu rullas upp genom den så kallade Paradisläckan och rör Sverige handlar inte om rätt och fel, det spelar på andra känslor.
Framför allt ett djupt rotat förakt/avundsjuka för rikedom och människor som besitter dessa.
Det spelar ingen roll hur mycket man jobbat för sina pengar eller hur mycket skatt man betalat genom åren. Är pengarna ärvda eller förtjänade genom arbete är det per definition något att förakta.
Har man däremot vunnit pengarna på lotteri eller tjänat ihop dem genom att sparka boll, då är det fint och värt alla lyckönskningar.
Det borde vara tvärtom. Att den som jobbat sig rik borde hyllas. För det är väldigt svårt att från noll bli rik på att arbeta i Sverige.
Reaktionerna efter det internationella grävjobbet som gjorts av journalister i flera länder har varit de förväntade. De som rasar har mest bara läst rubriken och tror att till exempel Leif Östling är en skattefifflare.
Men många undrar också vad som är grejen, Östling har skattat som han ska för pengar han tjänat i Sverige. Som Hanne Kjöller skriver i Expressen: ”Om Leif Östlings lagliga skatteplanering var det värsta SVT kunde vaska fram från Maltas kust måste slutsatsen ändå vara att det står rätt bra till med den svenska skattemoralen”.
Med detta sagt fanns det anledning att kritisera Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling och det utan att lägga fingrarna emellan.
När han frågar sig vad fan han får för pengarna han betalar i skatt i Sverige är det ett hån.
Det visar ett förakt för vad svensk välfärd betyder för den som inte kan köpa sig vård, fina utbildningar eller god omvårdnad på ålderns höst.
Och det är inget man kan ta tillbaka i efterhand genom att säga förlåt.
Det vittnar om en attityd som är beklämmande och som borde diskvalificera Östling från alla förtroendeuppdrag där det ingår att ha inflytande över hederligt arbetande svenska medborgare och deras försörjning.