De gotländska bostadskostnaderna är höga och det är lätt att konstatera att många planerade bostäder knappast är avsedda för normalinkomsttagare och då speciellt bostadsrätterna.
Boendeformen tillkom en gång i tiden för att normalinkomsttagarna skulle kunna skaffa en dräglig bostad till rimligt pris och inte vara helt utlämnade till privata hyresvärdar. Denna historik är numera helt bortglömd inom bland annat de kooperativa företagen HSB och Riksbyggen, vilka helt övergett sina ideal och numera nästan uteslutande bygger på de mest attraktiva tomterna. Dessutom har bostadsrätterna blivit en handelsvara, något som trissat upp priserna till det orimliga.
Den första köparen av en nyproducerad bostadsrätt köper med sin insats en del i bostadsrättsföreningen och får besittningsrätt till en lägenhet. Hyran innefattar föreningens kostnader för låneamorteringar, drift och underhåll. När den första köparen sedan säljer sin lägenhet har priset ökat och fortsätter så för varje efterkommande försäljning. Pengar som bara går runt hela tiden. Fastighetens grundinsats är ju en gång betald av den första ägaren.
Säljarna ska inte kritiseras för detta, eftersom alla naturligtvis vill tjäna så mycket pengar som möjligt på sin försäljning, men systemet kan ifrågasättas.
För att ge fler människor möjlighet till ett bra boende måste ett nytänkande till med fler varianter av boendeformer, när nu inte den traditionella bostadskooperationen är villig att leva upp till sina grundideal. En sådan kunde vara en utveckling av den bostadsform som innebär att försäljningspriset i andra ledet och framåt maximerades till ett årligen indexuppräknat pris i förhållande till grundinsatsen. För kärnfrågan kvarstår, skal bostäder vara en handelsvara?
Just det här att alla vill bygga på de mest attraktiva tomterna aktualiserar förutom utraderade grönområden en annan fråga: Ska all nybyggnation av flerbostadshus bara ske i Visby? Alla politiska partier älskade landsbygden inför valet 2014 och bostäder på landsbygden nämndes ofta.
Men för att förverkliga detta krävs handling och även om det är marknadskrafterna som styr mycket byggande till Visby måste de politiska besluten underlätta för inflyttning till landsbygden och de mindre tätorterna. Skriver inflyttning, för varför ska det alltid heta utflyttning till landsbygden och inflyttning till Visby? Bara detta uttryck ger en onödig negativ klang.
Det finns nämligen många som anser att framtiden trots allt ser ljus ut och att inflyttningen till landsbygden – kontraurbanisering – kommer att öka, även om det ännu bara kan ses som en rännil. För att säkra befolkningstillväxten på landsbygden är det viktigt att skapa attraktiva boendemiljöer med fungerande kollektivtrafik för pendlare.
För det är just pendlargruppen som förmodligen kommer att utgöra nybyggarna. Men då gäller det att det finns en någorlunda fungerande landsbygd att flytta till. För vilken byggherre vill satsa på bostäder i en bygd där alla servicefunktioner är ständigt nedläggningshotade?