Det var det jag läste på en skylt, eller rättare sagt en inramad museiliknande tavla, i källaren på huset där jag bor här på Gotland. Om kriget kommer. Tavlan som är daterad 1961 vittnade om en svunnen tid, en tid när civilförsvaret var en del av det svenska samhället. En tid då visbyborna hade en utrymningsplan på väggen där instruktioner kring inkvartering, snabbutrymning och vad en beredskapsutrymning verkligen innebar. Det känns bisarrt, eftersom ingen av oss som varje dag åker in eller ut ur Gotlands tätorter egentligen har några betänkligheter kring det hela i dag.
Sverige är en trygg plats, och har så varit i över 200 långa år. I alla fall om man ska tro på historierna om att vi samtidigt varit alliansfria och opartiska under och efter andra världskriget. Häromdagen satt jag dessutom och såg på ett avsnitt av Sveriges Televisions Dokument inifrån om hur den svenska försvarsmaktens anslag sedan länge dragits ner till att enbart bli en parentes i den svenska nationalbudgeten.
Dokumentären heter ”Vad hände med försvaret” och det går att se den till mitten av oktober på svtplay. Efter mitten av oktober lär vi förmodligen även hitta dokumentären i arkivet, bland alla andra försvarsanekdoter. Förslaget om att den svenska värnplikten skulle avbrytas kom 2009, samma år som jag åkte upp till Luleå på F21 för att mönstra.
Året efter slocknade mina drömmar om att bli gruppbefäl på I19 i ett köldslaget Boden. Och det var väl kanske tur det. Jag hade antagligen än i dag jobbat kvar som soldat på ett eller annat sätt. Jag kommer dock aldrig glömma känslan inför det ofantliga slöseriet av skattemedel vi upplevde när vi kom dit. När vi väl var på plats fick vi frågan om vi ville göra mönstringen eller inte. Innan hade man ju givetvis kunnat ljuga om att man hade ryggproblem eller dåliga knän. Och därmed inte behövde åka buss 90 mil tur och retur.
I Luleå svarade många sanningsenligt nej på den frågan och det behövdes ingen motprestation.De behövde inte mönstra om de inte ville och de satt även de på bussen på väg hem igen efter de där dagarna i Totalförsvarets regi. Året efter jag hade mönstrat så befann jag mig själv ändock som rekryt på en grundläggande soldatutbildning utanför Östersund i Jämtland.
Där hade jag fått utbildning i att bevaka, förstöra eller döda med automatgevär, spränggranater, pentyltråd och handkikare. Ni vet, sånt där som soldater trots allt är tränade att göra. Den försvarsmakt vi blev tränade att jobba inom var någonting annat än när värnpliktiga snorvalpar försvarade landet med blod, svett och tårar.
Samtidigt är det svenska yrkesförsvaret långt ifrån färdigt. Det är heller inte enbart materiella ting som fattas inom den, utan framför allt är det personal.
Jag har många gånger frågat mig själv vad det egentligen är som gör att svensken fortfarande sover när det gäller sin egen försvarsförmåga.Jag har ännu inte kunnat ge mig själv ett tillräckligt bra svar. Förmodligen är vi lika döva och blinda som alla andra länder som inte insett att när man saknar en egen trupp så finns det alltid främmande makters trupp att få besök av.