När regeringar presenterar sina budgetförslag brukar det mesta redan vara känt. Åtminstone gäller det för koalitionsregeringar. Så var det också förra veckan när regeringen – med stöd av Vänsterpartiet – presenterade sin så kallade vårproposition, som är regeringens förslag till inriktning av den ekonomiska politiken inför höstens budgetproposition.
”Stark svensk ekonomi”, skriver regeringen i sitt pressmeddelande. Och så är det nog. Men det är inte något som helt plötsligt inträffat. Några större skillnader mellan regeringens och oppositionens budgetar har det inte varit.
Visserligen sade Magdalena Andersson när hon tillträdde som finansminister efter valet 2014 i en intervju med Dagens Nyheter att ”Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat”. Men det var inte sant då och det borde vara dags nu att släppa retoriken från den senaste valrörelsen.
När Andersson (S) skriver tillsammans med Per Bolund (MP) och Ulla Andersson (V) på DN Debatt (13/4) är det samma svartvita bild i beskrivningen av den egna politiken jämfört med den förra regeringens politik. Det blir lite tjatigt i längden.
Det är väl snarast så att orsaken till att det är så hög fart i den svenska ekonomin är starkare export och investeringar samt fortsatt konsumtionsglada hushåll. Lägenheter och hus har reparerats, inte minst tack vare Rot-avdragen. När nu dessa minskar i värde är det inte otroligt att vi får se en minskad efterfrågan. Naturligtvis spelar också Riksbankens minusränta in, som gör det billigare att låna. Men hur länge håller det?
Att kommuner och landsting skall få tio nya miljarder gläder säker dessa. Men att, som statsminister Löfven sade häromdagen, det innebär 30 000 nya jobb i välfärdssektorn är inte alls säkert.
Finansministern upprepade på sin presskonferens när hon presenterade förslagen, att pengarna ska gå till anställda i välfärden.
Men regeringen har ingen befälsrätt över vare sig kommuner eller landsting. Och när man försöker öronmärka bidrag till att exempelvis höja lärarlöner vågar inte kommunerna ta emot eftersom man inte vet hur länge man får pengarna.
Annat är det när regeringen ger sina egna myndigheter mer pengar – polisen eller Migrationsverket. Ja då kan man också bättre styra hur de används.
Det är nog tyvärr lite mycket önsketänkande i regeringens förslag. Lite för mycket svepande formuleringar. När Vänsterpartiet gläds åt att ha fått med regeringen på höjd skatt på banker kan nog landets bankkunder vara säkra på att det är de som kommer att få betala skatten. På något sätt.
Och när nu reparationer av vitvaror ska omfattas av Rut-avdrag – förutsatt att reparationen görs i hemmet – kan man fundera på om det kan fungera i praktiken. Finns några kringresande vitvarureparatörer?
Regeringen lär komma att få igenom sina förslag. Någon gemensam alliansmotion lär det inte bli.
Räkna med att inget händer förrän 2018.