Det är lätta att drömma sig tillbaka till den tid då allt var stabilt. Politiken utformades efter grundliga, ibland alltför grundliga, parlamentariska utredningar. Det var ordning och reda och man visst vad partierna tyckte och vilka de var.
Denna bild är kanske delvis resultatet av att det ibland är lättare att se klart på långt håll. Det som skedde för 50 år sedan framgår som klart och tydligt, just för att man bara ser de stora dragen och inte alla detaljer runt omkring.
Men till del handlar det också om att den politiska verkligheten blivit mer komplicerad. Den förre socialdemokratiske partiledaren och statsministern Ingvar Carlsson brukar beskriva det som att ”på Erlanders tid hade vi en ATP-fråga vart tionde år, i dag har vi tio ATP-frågor varje år”.
Men det finns också något annat som har hänt. Det är inte bara politiken och politikerna som förändrat sig, det har också väljarna. I den sammanställning av svenskt väljarbeteende som tagits fram inom ramen för det svenska valforskningsprogrammet blir detta tydligt.
I rapporten ”Swedish voting behavior” beskriver Henrik Oscarsson och Sören Holmberg i tydliga siffror och diagram vad det är som har hänt.
För 50 år sedan var väljarkåren stabil. I riksdagsvalet 1964 var det 13 procent av väljarna som röstade på ett annat parti än det gjort i föregående val.
I valet 2014 röstade mer än var tredje, 35 procent, på ett annat parti än de gjorde i valet 2010. Hela 30 procent av väljarna röstade också på ett annat parti i riksdagsvalet än i kommunvalet.
När den gemensamma valdagen introducerades 1970 var den andelen sex procent.
Väljarna är också betydligt mer osäkra på vilket parti de ska rösta på. 1964 uppgav mer än 80 procent att de redan innan sommaren före valet visste vilket parti de skulle rösta på, i valet 2014 var det 40 procent som redan före valkampanjen visste vilket parti som skulle få deras röst.
Det är dock inte så att den ökade osäkerheten beror på något tilltagande ointresse för politik. Snarare är det tvärtom. 1964 var det 44 procent av väljarna som sa att de var intresserad av politik, samma andel 50 år senare är 63 procent.
Det är också tydligt att det framför allt är kvinnorna som uppger att de är mer politiskt intresserade än på 1960-talet.
Fortfarande är män mer politiskt intresserade, men skillnaden mellan könen har minskat från tjugo procentenheter 1964, till sex procentenheter vid valet 2014.
Med mer otrogna väljare som är mer politiskt intresserade och där många är beredda att byta parti i valrörelsen, är det inte så konstigt att vi får politiker som nervöst försöker hänga med i svängarna och fånga medvinden.
Sedan kanske det inte är det den rätta vägen till framgång, vare sig för partier, det politiska systemet eller ett land.