Förra sommaren började Donald Trump på allvar ge sig till känna. Han var redo att sikta på att bli ny amerikansk president. Ett jippoinslag i förkampanjen, var de flestas reaktioner. När Republikanernas partikonvent natten till i fredags avslutades stod nomineringen klar.
Det sjuttiofem minuter långa tal Trump efter formell kandidatkröning höll liknade ingenting vi tidigare varit vana vid i dessa sammanhang. En hetsande retorik på temat migration och ordning varvades med rent ut sagt loja inslag som nynnande på melodier om USA.
Med tanke på de extrema uttalanden Trump har gjort och de utspel han i högsta grad fortsätter göra verkar USA:s och världens säkerhetspolitiska tillvaro nu ligga i sköra händer.
Många märkliga policyförslag har lagts, men säkerhets- och utrikespolitik blir det stora frågetecknet för oss i omvärlden.
USA har som transatlantisk länk en stark för att inte säga grundläggande roll i NATOs institution.
Även om Sverige ännu inte är en del av alliansen har vi ett etablerat tätt och viktigt samarbete, och svensk partipolitisk borgerlighet landade så sent som i höstas i ett gemensamt ställningstagande för medlemskap.
Att de makthavare som är med och förvaltar NATO:s verksamhet och anseende gör det med värdighet ligger alltså utan tvekan också i Sveriges intresse.
Rysslands oroande utveckling och beteende gör det svårt för EU och Sverige att ha en avslappnad relation till Vladimir Putin.
Som den tunga aktör USA ekonomiskt och militärt trots allt är måste vi kunna lita på ett seriöst agerande även från det hållet.
När Donald Trump nu officiellt är utnämnd till en av två faktiska presidentkandidater som ska kämpa för sätet i ovala rummet finns skäl att vara orolig.
Trump har i sin kampanj med besked redan hunnit börjat spela högt. Tidigare i våras uttryckte president Putin sin uppskattning för Trump, ett omnämnande som Trump omedelbart sade sig vara hedrad över.
I samband med veckans konvent ökade oklarheterna ytterligare, denna gång i en intervju med The New York Times.
På frågor om USA:s stöd till NATO-allierade vid exempelvis rysk militär aggression mot baltiska staterna svävade Trump på målet. Diffust menade Trump att hjälp skulle ges, förutsatt att de i sin tur fullföljt förpliktelser gentemot USA.
Självklart ska alla medlemmar i en allians bidra och det finns skäl för flera medlemsstater att se över om försvarsbudgeterna är tillräckligt höga.
Men den vaghet och förvirring Trump ger uttryck för är minst sagt problematisk.
Säkerhetspolitisk debatt på internationell nivå präglas traditionellt av en helt annan försiktighet än vad som gäller för mer vardagliga, inrikespolitiska frågor.
Av goda skäl. De uttryck som görs på området har särskild innebörd för omvärlden.
Med Donald Trumps närvaro i amerikansk toppolitik har mycket av detta börjat sättas ur spel.