När Erdogan kom till makten i Turkiet efter en jordskredsseger 2003 sågs det som landets stora demokratiska genombrott. Idag tretton år senare beskrivs Erdogan som demokratins dödgrävare.
Valet kom efter 80 år av militärdiktaturer, varvade med pseudodemokratiska civila regimer och blodiga militärkupper. Militären hävdade att de försvarade Kemal Atatürks arv, den sekulära republiken. Åsikter som inte överensstämde med den sekulära och nationalistiska agendan var förbjudna, yttrandefriheten starkt inskränkt. Särskilt hårt drabbades kurderna, en femtedel av landets befolkning som inte är turkar, utan har ett eget språk. De skulle tvångsassimileras, kurdiska och uttryck för kurdisk kultur var förbjudna. Resultatet blev en blodig och långvarig konflikt.
Erdogan, och hans moderata islamistiska parti, AKP, hade en annan agenda. Demokratin skulle säkras, militärens politiska makt brytas, mänskliga rättigheter skyddas, och det skulle bli fred med kurderna. Turkiet skulle åter närma sig EU, med sikte på medlemskap. Och 2000-talets första årtionde uppvisade stora demokratiska framsteg, stärkta kurdiska rättigheter, vapenstillestånd och fredsförhandlingar med PKK.
Dessutom fick Erdogan rätsida på ekonomin, och kunde genomföra stora sociala reformer som särskilt gynnade den fattiga folkmajoriteten. Stödet för Erdogan och AKP stärktes ytterligare.
Erdogan lyckades knäcka militärens makt tack vare ett massivt folkligt stöd, men också genom sin allians med Gülen-rörelsen, en progressiv islamistisk rörelse som har ett starkt stöd i den annars sekulära eliten. Men sedan några år tillbaka har utvecklingen svängt.
Det skar sig mellan AKP och Gülen i samband med en korruptionsskandal inom AKP. Den internationella ekonomiska krisen drabbade också Turkiet, och underminerade stödet för regeringen.
Erdogan lämnade premiärministerposten och blev landets förste folkvalde president. Men han ville också ändra konstitutionen för att införa ett presidentstyre av amerikansk modell. För detta fick han dock inget stöd, och han började känna sin makt hotad. Hans nya fokus blev därför att stärka makten till varje pris.
Han blåste liv i konflikten med kurderna som han själv gjort så mycket för att bilägga. Detta stimulerade turknationalistiska stämningar och gjorde det lättare att förfölja oliktänkande som stämplades som ”terroranhängare”. Den stora frestelsen för Erdogan kom med försöket till militärkupp.
Regeringen planerade redan stora utrensningar inom militären och byråkratin i övrigt. Kanske var det rykten om detta som gjorde att kuppmakarna slog till utan tillräckliga förberedelser.
Resultatet blev i alla fall att Erdogan fick en ursäkt att göra en mycket större utrensning än han rimligen tänkt sig från början. Men Erdogan kan ha fallit i sin egen fälla.
När vardagen återvänt till Turkiet kan det stöd som nu ändå finns för honom komma att förbytas i ett allt starkare motstånd. Och det kan vara början till slutet.