Strängare straff är ett populärt slagord i dessa dagar. För alla, från regering till opposition, verkar svaret på brottslighet, nästan vilken som helst, vara strängare straff.
Under senare år har också en rad straff skärpts. Det är då nedkylande att läsa ett inlägg på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt där Dennis Martinsson, doktor i straffrätt, varnar för ropen på strängare straff.
Invändningarna är inte nya. Det handlar dels om att höjningar av vissa straff leder till en straffinflation. Grunden för systemet är ju att det ska finnas någon slags proportion mellan brott och straff – det betyder att grövre brott bör få strängare straff.
Det är en viktig princip, inte bara för det allmänna rättsmedvetandet. Det kan också ha en väldigt stor påverkan på brottsoffer.
Om straffet är detsamma för stöld och rån innebär det naturligtvis en ökad risk för att brottslingar använder sig av hot eller våld.
Den andra invändningen är att det faktiskt är svårt att visa att generella straffskärpningar faktiskt får effekt i minskad brottslighet.
Som mycket i samhällsvetenskaperna är det svårt att peka på tydliga samband eftersom det finns så mycket annat som påverkar. Därför är det inte förvånande att det finns resultat som pekar i lite olika riktningar.
Vad vi däremot vet är att fängelse kostar pengar, mycket pengar. Om skärpta och därmed längre straff leder till att fler sitter i fängelse samtidigt, så kommer det att leda till ökade kostnader.
Detta utan att det sker någon förbättring i verkligheten.
Sanningen är ju att inte ens om man tror på straffens avskräckande effekt, är det säkert att strängare straff har någon effekt. Kalkylen för den rationelle brottslingen är ju straffet gånger risken för att åka fast.
Om risken att åka fast vid rån ligger på under 15 procent, får inte ens ytterligare något år i genomsnittlig fängelsetid någon större påverkan.
Det kan självklart finnas skäl att se över straffskalor, inte minst för att upprätthålla en rimlig proportionalitet mellan olika brott.
Men det finns inga skäl att stämma in i de allmänna ropen efter strängare straff, tvärtom kan rimlig proportionalitet också innebära att påföljden för vissa brott sänks.
Vad Sverige i första hand behöver är en fungerande polis som finns närvarande i hela landet.
En polis som är synlig och som därmed bara genom sin närvaro kan förhindra att brott begås.
En polis som dessutom har förmåga att klara upp de brott som går att klara upp. Det ska inte vara så att utredningar läggs ned för att det saknas resurser eller att anmälningar med tydliga spår och misstänkta mer eller mindre automatiskt läggs ned.
Politik handlar till stor del om att prioritera resurser. Om prioriteringen görs mellan att bygga fängelser eller att bygga en fungerande polisorganisation i hela landet är det ingen tvekan om att det är en prioritering av polisen som är det rätta.