Jag kan mycket väl förstå den chock som plötsligt bet sig fast i de föreningsmedlemmar som läste min ledare kring Svenska Naturskyddsföreningen som publicerades i fredags. Att Naturskyddsföreningen liksom Miljöpartiet inte är vana vid att bli kritiskt granskade kring deras uttalanden och makt är inte heller det särskilt underligt. Det är relativt enkelt att sitta i en drömvärld där man är fullkomligen säker på sin sak, en värld som antingen är svart eller vit och det är just den ena sidan av myntet som är den sanna.
Det är därutöver tragikomiskt att jag får in en replik på min, i min syn, någorlunda välformulerade och tydliga ledare om att den svenska ”miljörörelsen” behöver få en kritisk granskning. Dels då jag enligt författaren inte tar upp ett enda argument kring varför jag tycker att Svenska Naturskyddsföreningen ska granskas med kritiska ögon, och dels för att han ifrågasätter min objektivitet. Det sistnämnda blir intressant om man sätter det i sammanhang med att just denna text publicerats på en ledarsida. Visst, texterna bör väl vara objektiva i någon mån, men det är svårt att vara objektiv om man vill skapa och hålla liv i en debatt. Speciellt i en ledare.
Det blir dessutom än mer intressant om man har läst en artikel med rubriken”Sagoberättande underminerar journalisternas roll i demokratin” som publicerats i Dagens Samhälle under slutet av juni. En artikel jag, och mina kollegor, för övrigt blev tilldelade på redaktionen häromdagen. Jag vet inte om det var en väl dold insinuation mot mig, hela redaktionen, eller journalistkåren i gemen, men den är minst sagt läsvärd. Jakob Lindberg har rätt i att Naturskyddsföreningen har en viktig roll i den svenska miljödebatten. Men det är även just detta som är anledningen till att jag skrev ledaren.
Naturskyddsföreningen har fått en alldeles för stor roll i den svenska miljödebatten. Oavsett om de för en kunnig och viktig röst så är det ändå ett faktum vi alla borde ta del av och fundera något kring. Naturskyddsföreningen är dock inte ensam i detta av de små miljöorganisationerna. Här finns även Djurens rätt, Djurrättsalliansen och så vidare. Den senare visar dock ingen hänsyn till andras åsikter, utan tvekar inte ens att bryta mot lagen för att få sin vilja fram. Av föreningarna är det just Svenska Naturskyddsföreningen som är den största med sina över 220 000 betalande medlemmar. Att då ynka 220 000 personer ska ha en så stor makt över den svenska miljöpolitiken är dels skrämmande, men även något oroväckande rent demokratiskt.
I ledaren tar jag även upp den nyhet som Tidningarnas Telegrambyrå sänt ut om att den illegala jakten ökar. En nyhet som jag därutöver blev uppringd av Sveriges Radio om. Lindberg tycker även det är underligt. Orsaken till att jag gör det är rätt enkel, då det spär på bilden av ”miljörörelsen” och dess inverkan. Tidningarnas Telegrambyrå, eller Brottsförebyggande Rådet för den delen, verkar inte ens kollat om fakta stämmer med till exempel jägarförbund eller forskare. I nyheten bör man även ha tagit med att alla viltolyckor med till exempel rådjur kommer in i statistiken om viltolyckorna förblir oanmälda av bilisten.
Jag vill inte spekulera om det var en omedveten miss eller om det var med mening. Det vet enbart de berörda tjänstemännen och journalisterna. Jag vill även påpeka om att man ibland måste läsa mellan raderna för att förstå vad det är som orsakat ”min vrede” vilken även gjort att jag argt suttit och hamrat på tangenterna. Några tycker förmodligen att det är bra, andra dåligt. Orsaken till min frustration kring Naturskyddsföreningen må för vissa fortfarande vara ett mysterium, även om polletten förhoppningsvis snart trillat ner. Det oavsett om det finns personer som förmodligen tycker att det ”bara är en massa käbbel”, om jag nu även ska använda riktiga statsmannaord.