Samtidigt som jag är ledarskribent här på Gotlands Tidningar är jag också skogsmästarstudent och krönikör på en av Sveriges största jakttidningar. Alla är titlar som gör mig till en ganska unik blandning av att vara vikarierande ledarskribent. I ämnen som många andra som arbetar på tidningar, eller gemene man, saknar sakkunskap inom kan jag lysa likt en stjärna. Inte minst när det handlar om vapen, de tillstånd som ett civilt vapenägande kräver eller för den delen jaktliga och skogliga sakfrågor. Invasiva arter som dagens ledare är tänkt att handla om är förmodligen ett av de ämnen som jag har lite extra skarpa kunskaper inom.
Sverige är ett otroligt vackert land att turista och bo i, inte minst för vår grönska under sommarhalvåret. Den otroliga mångfald av växt- och djurarter som finns i landet har dock en ganska osynlig hotbild mot sig. Det handlar inte enbart om att vintern är på väg, utan att det finns växt- och djurarter som växer sig starkare för varje år som går. Det handlar om så kallade invasiva arter. Arter som aldrig tidigare funnits på de platser som de numer slagit sig ner på.
Mårhundar, skarvar, tvättbjörnar och lupiner är alla arter som aldrig tidigare funnits på den skandinaviska halvön men som under senare tid kommit hit och som dessutom är svåra att stoppa. Naturvårdsverket och den Europeiska Unionens LIFE+ har sedan 2010 drivit ett så kallat mårdhundsprojekt via Svenska Jägareförbundet. Finansieringen från LIFE+ avslutades 2013, men mårdhundsprojektet drivs vidare och finansieras numera främst av Naturvårdsverkets egna medel.
Problemet kring de arter som hotar den mångfald som finns i den svenska naturen är att det ofta är arter som kan ses som gulliga. Ett gulligt litet monster som från början planterades in i Ryssland för pälsens skull och som sedan spridit sig likt en löpeld västerut är mårdhunden. Ett marklevande rovdjur som till och med skogens naturliga lokala dammsugare, grävlingen och räven, har svårigheter att mäta sig med. En annan söt, liten hårboll till invasiv art är den nordamerikanska tvättbjörnen. Det är tvättbjörnen ni ser på bilden. Även den är ett rovdjur som väldigt få svenska arter på kort sikt klarar av predationen från.
Naturen befinner sig aldrig i en stabil punkt, utan cirkulerar något år med mycket rovdjur och andra år med nästan inga rovdjur alls. Något som i sin tur gör att bytesdjuren exploderar i antal. Och så håller det på, inte minst här på ön. Problemen med detta har på många sätt tillkommit sedan människan kom till den plats vi befinner oss idag. Och dessutom främst på grund av oss.
Vi är på många sätt fortfarande beroende av naturen och de ekosystemen som vi är omgivna av och inbladade i. Därmed är vi också beroende av stabila djurstammar och på så sätt även en väldigt liten förekomst av invasiva arter. Arter som på många håll kan slå ut den lokala floran och faunan. Det är minst sagt på tiden att se upp för den invasiva gulligheten.