I både utredningar och avtalsrörelser attackeras företagare och pekas ut som maktelit. Mycket visar att verkligheten är betydligt mer nyanserad.
I den värld där 1900 talets stora politiska konflikter utspelade sig fanns det en tydlig uppdelning mellan den privilegierade företagaren, och den utsatta anställda arbetaren. Det är en världsbild som ligger till grund för stora delar av den politiska vänsterns ideologi och för fackrörelsen.
Den som ägde företag var hen med makten och pengarna, arbetarna som var anställda behövde organisera sig för att skydda sig och sina rättigheter.
Samhället behövde kontrollera företagaren, med våldsmonopolets hjälp tvinga till sig delar av överskottet i form av skatt, för att jämna ut maktförhållandena.
Hur väl stämmer egentligen den här bilden överens med verkligheten idag? När vi lever i en ny värld med tjänstesamhälle, diversifiering och globaliseringens och digitaliseringens splittrade arbetsliv. Dagens företagare svarar dåligt mot bilden av en fabrikör i hög hatt.
Det kan vara särskilt relevant när vi har flera pågående politiska konflikter som alla delvis får sin livsluft från den här klichébilden.
Avtalsrörelsen, där facket opinionsbildar hårt för allt högre löneandelar eftersom företagen alltid har råd, och den precis avslutade Reepaluutredningen är ett sådant exempel.
Där företag inom välfärdssektorn ständigt misstänkliggörs, där tonläget är högt och all innovation och entreprenörskap framställs som ”vinstjakt” och utnyttjande. Även nya 3:12-skatten lever i hög grad på denna bild.
Tankesmedjan Timbro släppte i våras en rapport om företagarnas villkor.
Att vara företagare i dag kan innebära att vara delägare i ett AB som anställer andra och går bra, det kan vara ett enmansföretag, som en hantverkare eller en konsult. Men det kan också handla om en person som blir företagare av nödvändighet, för att hen har svårt att få en anställning. Som får jobba frilans och har tuffa villkor.
Företagande finns i flera former och skepnader, och många av dessa innebär mycket arbetstid och blygsamma ersättningar. 16 procent av företagare hade enligt rapporten en disponibel inkomst lägre än 60 procent av medianhushållet. Det samma gäller 6 procent av arbetarna.
Och man jobbar hårt, av en 40 timmars arbetsvecka arbetar anställda i snitt 30, 7 timmar inräknat deltid, semester och sjukledighet.
Den genomsnittliga företagaren jobbar i genomsnitt 38,3 timmar. I Dagens Industri i veckan kunde man även läsa om en undersökning från Företagarna som visade att enbart runt 20 procent av egenföretagarna har tagit ut en lång semester under sommaren - eftersom de inte har råd att vara borta för länge.
Med detta i åtanke är det kanske relevant att tydligare ifrågasätta vänsterns bild av företagare som giriga och privilegierade. Många jobbar långa timmar, får ut lite i lön och kan sällan ta semester.
Att då fortsätta argumentera för hårdare regler, högre skatter och större obalans vad gäller fackliga stridsåtgärder blir skevt.
Det regeringen gör när man lägger fram dessa fientliga förslag är med andra ord att ge sig på en grupp som är allt annat än enbart stark och förfördelad.