Våren är snart här och med den tiden för efterlängtad övergång från vinterskor till lättare sport- och gymnastikskor. Vad vi då oftast inte reflekterar över är var och under vilka förhållanden dessa är tillverkade. Alla vet det nog egentligen, men få bryr sig. Med hjälp av tillverkning i låglöneländer och barnarbete kan vi hålla igång mycket av vår ”köpfest” och hela tiden öka konsumtionen. Dåligt samvete? Nej, det verkar inte så.
Sko- och textiltillverkarna har länge strävat efter att förlägga sin produktion till länder där lönekostnaderna och miljökraven är låga och allteftersom lönerna stiger i ett land, så flyttas produktionen till nya lågprisländer. Ett exempel är Kina, som senaste åren haft en stark löneutveckling och därför börjar bli ointressant. Så nu vänder tillverkarna blickarna mot länder som Burma och Kambodja. Hela tiden i jakten på låga produktionskostnader och alltså usla löner och ibland dålig arbetsmiljö.
Konsumenttidningen Råd & Rön har granskat just skotillverkningen. Visserligen får några av de stora tillverkarna av märkesskor godkänt vad gäller anställningsvillkor och försäkringar för de anställda. Vad de däremot inte kan redovisa är arbetsvillkoren hos underleverantörer, kedjan är lång fram till färdig produkt.
Tidningen redovisar också ett exempel från Fair Trade Center på hur kostnaden för en löparsko som kostar 1 200 kronor fördelar sig. Och det är intressant, för efter att ha sett denna förstår man bättre varför vi ser så mycket annonser och reklam för just löparskor. En fjärdedel av skopriset går nämligen till marknadsföring!
När momsen räknats bort återstår knappt 1 000 kronor och av dessa beräknas detaljhandelns påslag vara drygt 400 kronor och material- och produktionskostnader runt 150 kronor. Sedan lite kostnader för transporter och längst ner lönerna till de anställda på fabrikerna. Och det är den minimala summan 24 kronor per par skor. Alltså, för en produkt som kostar 1 200 kronor svarar produktions- och lönekostnaden för 175 kronor.
Råd & Rön har tidigare synat textilbranschen under rubriken ”Det är många som ska dela på pengarna du betalar för ditt plagg” med ungefär samma resultat som för skorna. Största delen av pengarna – 59 procent – tillfaller återförsäljare och skatt. Därefter går vardera 12 procent till märke och reklam, material och transport- och lagerkostnader. Längre ner i kedjan återfinns fabriken som tillverkar plaggen med 4 procent och längst ner de som syr plaggen med mindre än 1 procent. Betänk, för tröja som kostar 100 kronor går mindre än 1 krona till den som sytt den!
Märkesföretagens avsikt med detta system är att hela tiden öka sin vinst. Numera räcker det ju inte med rekordvinst, utan nu är det megavinster som gäller.
Visst, det kan vara jobbigt att alltid tänka till var och under vilka förhållanden en vara är tillverkad, men vad är det som säger att det alltid ska vara lätt och gå som på räls för oss konsumenter i den rika västvärlden? Vid lite eftertanke kanske de nya skorna skaver lite.