Ökad populism och infekterat debattklimat till trots, går stora delar av samhället mot ökad inkludering och acceptans. Allas lika värde, öppenhet inför olika kulturuttryck och förståelse värderas allt högre. Så länge det inte handlar om lantisar det vill säga.
Att någon väljer att bo och verka utanför en tätort gör den inte till en sämre människa. Personen prioriterar och uppskattar bara andra saker än de som väljer att bo i tätorter.
Personen behöver inte ha en sämre utbildning, uppfostran eller smak. Den behöver inte heller klä sig sämre, veta mindre eller vilja mindre storslagna saker. Att välja landsbygd, är inte att välja bort eller välja fel. Det är att välja annorlunda.
Detta är något som alla i grunden borde veta om och förstå, men trots det genomsyrar landsbygdsföraktet stora delar av vårt samhälle. Att bo i en liten by är idylliskt, inte verkligt. Att vara bonnig är en förolämpning.
Inte minst, väljer man att inte flytta är man den som blev kvar.
I det här sammanhanget räknas inte den romantiserade bilden av landsbygden. Lantliga reportage i veckotidningar, instagrambilder på betande kor eller en sommarvecka i ett torp är inget erkännande.
Snarare ger det bilden av livet på landsbygden som en plats där tiden står stilla, vilket är långt ifrån sanningen.
Ett av de tydligaste exemplen på landbygdsförakt går att se när det kommer till kulturella uttryck. Det finns en vedertagen bild av att så kallad finkultur varken finns eller uppskattas på landsbygden.
Att människor åker i timmar för att gå på klassiska konserter i klosterruiner, anordnar konstutställningar eller samordnar teatergrupper saknar tydligen betydelse.
Inte ens så kallad fulkultur duger, om den ses som landsbygdsrelaterad. Arbetarkultur i Kiruna eller Göteborg anses vara en del av städernas inneboende väsen.
Människor åker aktivt dit för att få del av deras särpräglade kultur, om det så innebär konserter i slitna varulokaler i en obskyr utkant av samhället. Det är en härlig upplevelse.
Kulturyttringar som traditionellt är sammankopplade med landsbygd är där emot helt främmande. Att någon skulle vilja tillbringa en vecka med att lyssna på dansbandsmusik i Malung eller en helg med att se på traktor-pulling i Målilla är oförståeligt.
Att avfärda landsbygden med alla dess typer av människor, verkligheter och kulturuttryck gräver ett djupt dike mellan landsbygd och stad. Att sätta en stämpel på människor sår missnöje, cementerar strukturer och begränsar friheter.
Min poäng är att det går att gilla både dansband och Bach. Det är möjligt att under veckan köra traktor och förlösa kalvar men ändå uppskatta en tur till Dramaten under helgen.
Att prenumerera på Lantbrukets Affärer utesluter inte att Moberg, Wollstonecraft eller Grass står i bokhyllan. Framförallt är inte någons postnummer en giltig anledning till att avfärda eller direkt förnedra dennes fallenheter.
Alla kanske inte värderar landsbygden högt, men det finns människor som gör det. Vilken rätt har du att döma dem?