Processen för Storbritannien att utse nya Toriesledaren tillika premiärministern i form av Theresa May gick hisnande snabbt. Oklarheter återstår dock ännu.
Midsommar ligger inte långt bak i tiden. Fredagmorgonen då många chockat vaknade upp till resultatet av det jämna valresultatet av britternas folkomröstning ligger inte ens tre veckor tillbaka i tiden. Ändå har turerna hunnit vara flera och intensiva så snart ett nej-resultat blev tydligt.
Sommaren var tänkt att bli en intern, konservativ valrörelsekampanj med utrymme för egen profilering. Det gick betydligt snabbare. Lämnasidans åtminstone mediala frontfigur Boris Johnson insåg mycket tidigt att hans stöd var för svagt för att ens kandidera. I måndags gav även Andrea Leadsom, som faktiskt hade gått ut som kandidat, upp och kvar stod endast inrikesminister Theresa May.
Tempot är som sagt högt. Redan i dag träder May in på 10 Downing Street som Storbritanniens nya premiärminister och hon hade ett starkt stöd av sin parlamentsgrupp inför detta. I den osäkra tid som EU och Storbritannien i allra högsta grad nu befinner sig i kan valet vara klokt. May var, om än inte väldigt aktivt, på stanna-sidan under vårens valrörelse, och det talar för att hon ser värdena i en bra relation till EU-länderna och själva unionen. Hennes erfarenhet måste beskrivas som tung. Inrikesministerportföljen är omfattande och inkluderar bland annat migrationsområdet, som var en av de brännande frågorna i samband med Brexitdebatten.
Utöver att ha varit minister har May tidigare varit partisekreterare för Tories och bland annat utmärkt sig för att ha arbetat mot korruption i landet.
Den politiska topphetluft hon nu kliver in på allvar blir långtifrån lugn. Hanterandet av ett utträde ur EU, som hon själv inför omröstningen motsatte sig, blir självklart hennes stora prov. Men hon får det också stressigt av fler, men relaterade skäl. En opinion för nyval i efterskalvet av Brexitomröstningen har börjat göra sig gällande, vilket i praktiken skulle bli en omröstning rond två. Frågan är hur lämpligt det hade varit i en tid som redan präglas av osäkerhet och en nation i ömsom förvirring, ömsom ilska. För Sveriges del och även för Storbritanniens del är det lätt att se till hur mycket bättre det hade varit om de istället valt att stanna. Även om folkomröstningen den 23 juni som väntat blev mycket jämn har den dock nu ägt rum och det måste man förhålla sig till. All kraft, hos både May som och övriga EU-ledare, bör nu läggas på att hantera förutsättningarna och se till att relationen mellan EU och Storbritannien håller sig så bra som möjligt. Såväl inför, under, som efter förhandlingarna om utträde. Det ligger i allas intresse.