I Sverige pågår en ständig diskussion och debatt om matpriser och ibland känns det som frågan blivit lite av ett självspelande piano. Orsaken till att den svenska maten oftast är dyrare än den importerade är en intressant fråga där alla skyller på alla. Men med dåliga avräkningspriser till producenterna måste det vara i mellanleden som en stor del av pengarna ”försvinner” och det handlar då om handeln och förädlingsindustrin.
Tyvärr är debatten i denna fråga oftast lite ensidig, där handeln framställs som de som kammar hem vinsterna. Men hur mycket pengar försvinner i förädlingsledet, som också till viss del ägs av just producenterna, alltså de svenska lantbrukarna? Och med den enorma centraliseringen och stordriften försvinner säkerligen också pengar till alla långväga transporter. Här känns talet om närproducerat många gånger främmande.
Förhoppningsvis lyckas alla olika kampanjer få svenskarna att vara mindre otrogna och satsa mer på det svenska. För att ”överleva” strävar det svenska lantbruket efter likvärdiga bruknings- och produktionsmetoder som övriga EU-länder. Det är till viss del förståeligt, men samtidigt får man inte ge upp det svenska mervärdet, eftersom det är en viktig del av det svenska lantbrukets konkurrensfördelar. Börjar man tulla på de svenska djurskydds- och produktionsreglerna är det lätt att det blir en bit i taget och till slut är det ingen skillnad på svenskt eller importerat. Klimatet gör också att det svenska jordbruket ändå aldrig kan konkurrera med övriga Europas bulkproduktion.
Det är dags att utöka debatten med kvalitetsbegreppet och som konsument börja fundera över vad vi äter och inte bara vad det kostar. Därför känns det välgörande att dagens matdebatt börjat svänga över till att också handla om just kvalitet, ekologiskt och närproducerat.
På senare tid har konsumenternas intresse av ekologiska produkter ökat lavinartat och flera rapporter visar att efterfrågan är större än tillgången. Det är glädjande att ekoodlarna nu får belöning för sin uthållighet, trots att en del kollegor och experter sett på dem lite över axeln.
Carl-Erik Ehrencrona som är ordförande för Sveriges ekologiska lantbrukare uttryckte sig så här i en debattartikel i Svea Jord & Skog: ”Den ekologiska mjölkproducenten har tidigare varit mer eller mindre idiotförklarad. Han/hon såg en trend hos konsumenten eller var driven av en idé som han/hon trodde på. Idag är man inte lika idiotförklarad. Visst har man högre kostnader och får se en del ogräs på sina åkrar, men nog är det roligare att producera något som konsumenten vill ha, än att ständigt drabbas av prissänkningar och negativa marknadssignaler.”
Men nog är det konstigt att marknad och produktion aldrig riktig kan gå i takt.
Borde inte alla ”framtids- och utvecklingsstrateger” i branschen kunnat förutse den ekologiska utvecklingen i sina kristallkulor? För nu är som sagt efterfrågan större än tillgången på ekologiska livsmedel.
Trevlig helg!