När människor som trots allt flyttat från städerna och bosatt sig, eller för den delen de som stannat kvar, på landsbygden inte får bygga på sin egen mark blir jag förbannad. Dels på den socialistiska tanken att det inte går att äga mark. Och dels för att vi i Sverige fortfarande inte får bygga till exempel bastu vid stranden utan en herrans massa tillstånd och prövningar hit och dit.
Enligt Naturvårdsverkets hemsida så gäller strandskyddet samtliga stränder vid havet, insjöar och vattendrag oavsett storlek.Detta oavsett om det finns gott om sjöar och vattendrag i området eller inte och oavsett vilka naturtyper eller arter som finns där. Strandskyddet gäller dessutom 100 meter från strandkanten både på land och i vattenområdet, men även miljön under vattnet. På vissa platser, såsom i tätorter, kan dock strandskyddet vara borttaget och på andra platser är strandskyddet utökat till uppemot 300 meter från strandlinjen.
Inom den strandskyddade zonen är det förbjudet att bygga och förändra befintliga byggnader så att de kan användas till någonting annat än det de i dagsläget används som. Man får inte heller ”gräva eller på annat sätt förbereda för sådana byggnationer, utföra andra anläggningar eller anordningar som strider mot strandskyddets syfte eller utföra andra åtgärder som kan skada växt- och djurliv”. På många sätt och vis förefaller sig strandskyddet något föråldrat, även om det dock en gång i tiden haft ett gott syfte i och med allemansrätten. En rätt som fortfarande ger oss rättigheter att ströva fritt nästintill var som helst, när som helst.
Allemansrätten har ju dessutom varit uppe på tapeten ganska länge nu där folk ibland helt och hållet verkar strunta i hemfridzonen, om de nu ens vet att den existerar.På villaägarnas riksförbunds hemsida kan man läsa följande: ”Allemansrätten får inte innebära att allmänheten tar sig sådana friheter att markägaren störs eller drabbas av olägenheter. Kring varje bostadshus finns en ’hemfridszon’ som man normalt inte får inkräkta på. Gör man det, kan det innebära att man gör sig skyldig till ’hemfridsbrott’ eller ’tagande av olovlig väg’.” Hemfridzonen finns inte beskriven i exakta mått, utan antas vara någonstans kring 15 meter från huset. Markägaren får inte heller hävda en större hemfridszon än vad som kan anses rimligt och får inte köra bort folk som håller tillräckligt avstånd från zonen. Det finns helt klart många oklarheter kring det hela.
Det smög sig dessutom in ett faktafel i gårdagens ledare i Gotlänningen om hotet från de invasiva arterna. Mårdhundsprojektet påbörjades 2010 och var delfinansierat från den Europeiska Unionens LIFE+, ett finansieringsprogram för miljöprojekt som fanns mellan 2007 till 2013. Finansieringen från LIFE+ avslutades 2013, men mårdhundsprojektet drivs vidare och finansieras numera främst av Naturvårdsverkets egna medel. Nu är ju det utrett och både jag och ni läsare är mer belästa i ämnet.