Sverige toppar listan sett till hållbar utveckling, visar en ny rapport. Regeringens Isabella Lövin (MP), gör analysen att vi bör vara ett föredöme för resten av världen. Men går det verkligen att ställa om alla områden lika snabbt?
Det är indexet över Agenda 2030-målen för hållbar utveckling som satt Sverige i topp. Sverige utmärker sig gällande de sjutton uppsatta målen.
Men att vara etta innebär också förpliktelser sett till att agera föredömligt. Och detta exemplifieras på DN Debatt (21/7) där klimatministern Isabella Lövin (MP) och professorn Jeffrey Sachs tar utgångspunkt i att Sverige ska visa resten av världen hur klimatproblemen ska bemästras. Utan att tillväxten blir lidande.
Sveriges roll som förebild går tydligt hand i hand med rollen vi tilldelats bland EU-länderna, att minska växthusgasutsläppen till 2030.
Enligt EU-kommissionens förslag går det att ana att vi även fortsättningsvis ska behålla ledartröjan på och fortsätta mana på de övriga medlemmarna att följa Parisavtalet.
Ett uppdrag Lövin verkar trivas ypperligt med. Att framföra någon EU-kritik ges det dessutom inget utrymme till. Klimatkommissionären Miguel Arias Cañete anser att de nationella bindande målen är adekvata. Rättvisa, flexibilitet och realism, är ledorden kommissionären använder i beskrivningen.
Anledningen är att Sverige, tillsammans med andra EU-länder som räknas som rika i nordvästra Europa, har fått krav på sig att utsläppen, jämfört med 2005, ska ha minskat med uppemot 40 procent tills 2030. Ingen extra tyngd sett till de svenska klimatambitionerna.
Miljömålsberedningen har som bekant högre ställda mål än så. Ett tydligt exempel är regeringens övergripande mål att Sverige ska bli den första fossilfria välfärdsnationen.
Ett mål som vi har alla möjligheter att uppnå relativt snabbt om än, likt för Norge, med en initialt hög omställningskostnad i form av subventioner och liknande.
Så visst går det att hålla med klimatminister Isabella Lövin om att Sverige är väl rustat för EU-kommissionens mål. Men om vi samtidigt tar hänsyn till debattartikeln i SvD 21/7, om transportsektorns klimatpåverkan, går det att se att omställningen inte nödvändigtvis kommer att vara så enkel att genomföra som Lövin tror.
Debattörerna målar istället upp en motbild som genomsyras av regeringens kostnadsintensiva förslag som kommer leda till både obefintlig klimatnytta och försämrad konkurrenskraft.Om vi enbart väljer att fokusera på en av delarna, Miljömålsberedningens påverkan, anses dessa mål vara alldeles för hårda.
Inom fjorton år ska vi nå fram till närmast fossilfria transporter. Det går att förstå problematiken med detta.
Om vi ska gå före resten av Europa, och dessa fortsätter i samma hjulspår, kan vi bara förvänta oss ett negativt resultat. Självklart ska även denna sektor ställas om.
Vi går enligt FN-organet Meterologiska världsorganisationen mot det varmaste uppmätta året sedan mätningarna började.
Orsaken uppges vara de oerhörda koldioxidnivåerna. Men att förvänta oss en allt för snabb omställning är långt ifrån realistiskt.
Om inte regeringen samtidigt planerar att drastiskt tvinga ner de svenska transportbehoven och låter andra köra om oss.